När Jenny Diski skrev den självbiografiska boken Den sista resan, hade hon fått veta att hon hade både lungcancer och fibros och att hon hade mellan två och tre år kvar att leva. Det blev knappt två. Boken består av två delar, en som handlar om åren hon bodde med författaren Doris Lessing, och en som består av essäer om döendet, som hon löpande lät publicera i London Review of Books. Med skoningslös blick beskriver hon vad som sker med hennes kropp, berättar om ett liv där man inte längre orkar något, och om sorgen i att inte få se sina barnbarn växa upp. Osentimentalt, äkta och berörande.