Under november månad visar vi filmer där skådespelare från Teater Blanca läser dikter utgivna av Bokförlaget Edda.
Vad gör vi när änglarna har
övergett oss? Vad gör vi när
allt de efterlämnat är en extra
kubikmeter luft att andas i,
till liten glädje och föga
fröjd? Er är idag en ängel
berövad, som varit er tröst
i de girigas stad. Julregnet
faller svart och i sjukhusets
korridorer sitter de döendes
döttrar under grovpyntade granar
och lägger patiencer som aldrig
går ut. Ingen frid och ingen
tröst, men änglafingrarnas
avskedsvärme mot handflatorna
manar dig att hålla ut, ett
litet stycke till, bara lite till,
en gång till, igen.
Henning Kramer Berg
ur boken Morrhårsmusik
Men vad såg jag i dessa ögon som mist sina pärlor
Vad såg jag i dessa händer
som inte längre kan gripa
Jag såg en människa som inte kände smärta,
bara förnam den
I det förgångna såg hon sig själv
utan händer; utan ögon.
Vad såg jag i denna människa
annat än ett väsen som trodde
att barn kunde leva
under vatten
Jasim Mohamed
ur boken Vittnen till meningslösa händelser
Men en pappa och hans son, vad kan de
göra åt det oändliga avståndet mellan fäder
och söner. Vid det kalla havet på den tyska
sidan, nära Sylt, spelade de minigolf en ruggig
eftermiddag i juni. De var nästan ensamma.
På det sjätte hålet fanns det där
hindret när man måste slå bollen med perfekt
hastighet uppför ett lutande plan så att
bollen inte studsar tillbaka utan faller ner i
springan som en blydagg eller ett dun. Båda
lyckades först på sjunde slaget, men då återstod
en putt så det blev två åttor. De låg lika
inför det sista hålet. Då bestämde sig pappan
för att låta sonen vinna.
Sonen bestämde sig för att låta pappan vinna.
De stod där hela kvällen och slog fel. De
gick hem förvånade över kylan från havet,
förvånade över att vara så lika.
Lars Häger
ur boken Världens kärlek
skolbussen är på väg
med argbiggan mobbaren alkisen
narkomanen hustrumisshandlaren
pissruskan och självmördaren ombord
som porträtt i en levande tarotkortlek
världsalltets härskarinna idioten djävulen
döden och den hängde
under solen och stjärnan
någon läser högt ur svarta ballader
klockan är fem i tre
tiden står stilla
Maria Vedin
ur boken Jag vet att du väntar på mig
Under sängen
Under skåpet
Under bordet
Under dörren
Under soffan
Under mattan
Under allting i mitt trånga rum
ligger många långa gångna nätter
då jag samlade ihop pärlorna
från det gamla halsbandet
som mormor trädde kring min hals
när jag var liten.
Rascha Omran
ur boken Ett hjärta av torkad lera
Den som inte kan berätta sitt liv
blir sjuk. Den som berättar sitt liv ljuger. Till och
med namnen ljuger: fågelhund, oxeltand, tusenfoting.
Man kan lägga lögnerna på diskbänken
och skära lite i dom för att se hur de är gjorda
inuti. Gott om hushållspapper under så att de
kan rinna av ordentligt.
Magnus Ringgren
ur boken Mäta
På min fars gravsten stod det: ”Jag visste att det var dags.”
Vårt hus levde. Det var i rörelse,
det hade en sång. Alla som sjöng
stod i rader längs järnvägsspåren.
När vinden blåste längst rälsen
sjöng varenda granne. Vid det sista
huset följde jag vinden – den
lämnade världen och fortsatte.
Vinden och jag kände till rymden som fanns
framför oss, världen som ett tomt rum.
Jag såg tillbaka där himlen förr ner.
Somliga dagar kom det aldrig några tåg.
En del fåglar hade ingen sång.
William Stafford
ur boken Det jag möter förvandlas till mitt liv.
Här läser skådespelarna poeten Rascha Omran tillsammans.
Diktmånad är ett samarbete mellan Bibliotek Uppsala, Teater Blanca och Bokförlaget Edda.