På sportlovet bad vi er skriva ett slut på vår historia. Nu har vi fått in många riktigt bra slut på historien!

Början på historien

Väckarklockan ringde och jag hade lust att dra täcket över huvudet igen när jag såg hur regnet öste ner där ute. Men vid min fotända stod Frosty, min hund, och tittade på mig med bedjande ögon. Jaja, det var bara att gå upp. Jag klädde mig snabbt och gick ut i köket. Ingen annan var vaken än så jag tänkte att jag skulle ta en promenad med Frosty innan frukosten.

Vi gick ut i det piskande regnet och jag hoppades att Frosty skulle nöja sig med en kort promenad idag. Och mycket riktigt, efter ett kvarter märkte jag att hon började dra sig hemåt igen. Men när vi närmade oss huset tyckte jag att det var något som inte stämde. Brukade inte vår dörr vara blå? Nu var den vinröd. Och dekorationerna i fönstret såg annorlunda ut. Jag dubbelkollade husnumret, det var nummer 58, alltså mitt hus. Det kanske bara var jag som var morgontrött?

Jag öppnade dörren och där…

Slutet på historien

Jag öppnade dörren och där… Eller nej, det är inte jag som öppnar dörren. När jag skulle ta tag i handtaget så öppnades dörren. Jag höll för ögonen med mina små ynkliga händer. Det blir varmt, väldigt varmt. Rök forsar ut och jag känner en äcklig stark andedräkt. Det brinner säkert, tänker jag. När jag försiktigt öppnar ögonen ser jag någonting som jag VET att inte du har sett, det är något man vill se men är för rädd för att se, något som vissa inte tror på, något som ”BARA” finns i filmer, något som en stor och grön DRAKE! Först blir jag rädd. Väldigt rädd, så rädd så att jag skriker rätt ut. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Men draken ser rätt snäll ut, fast jag helst vill börja gråta och typ ringa polisen. Men när jag ser in i drakens STORA ögon glittrar det till lite granna. Han är ju inte gullig, nej han är absolut inte gullig, om det ens är en han…… Det är bara det att han ser mig och jag ser honom och jag måste döpa honom. Kanske något med färgen grön efter som att han är grön. Grodan, trädet, avokadon, gurkan? Jag har typ tusen olika förslag men det jag ser i honom är Gabriel. Tråkigt eller hur? Men jag bara ser det, han heter Gabriel. Jag frågar Gabriel varför han har varit inne i mitt hus och hur han har gjort dörren vinröd. Jag vet att han inte kommer svara men man kan ju alltid fråga. Gabriel vänder sig om som om han ska gå men det gör han inte utan han visar mig en liten pigg på hans svans. Han trycker försiktigt ut lite röd vätska. Inte mot mig utan mot gräset och det blir rött och då förstår jag. Gabriel måste ha kommit hit av någon SUPER-konstig anledning och sedan sprungit in i vårat hus och blivit rädd och stökat till ordentligt och sedan sprutat röd vätska på våran fina dörr. Det gör inget, försökte jag få fram, men allt var så konstigt. Jag kände mig ändå rätt lugn. Som tack för att jag förlåtit Gabriel knuffade han upp mig på hans rygg och jag fick flyga med honom! Vinden ven i mitt långa bruna hår och jag kände mig så lycklig. Jag hade aldrig haft en kompis förut, i alla fall inte en drake. Vi åkte igenom moln efter moln. Gabriel snurrade runt flera varv så att jag behövde hålla i mig hårt i hans lena gröna skinn. Till slut flög han ner och vi behövde ta farväl. Efter att vi kramats flög han upp bland molnen tills jag bara kunde se en grön suddig prick. Jag klev in i mitt hus. När mamma och pappa kommit ner var inte dörren längre röd utan helt vanlig och blå igen. Allt som var annorlunda för inte alls länge sedan var nu helt vanligt. Ingen äcklig andedräkt av en drake och inget rött gräs. Gabriel var nu borta men jag tänker inte berätta för mamma och pappa. Det här får stanna mellan mig och Gabriel.

Nu har jag allt en hemlighet för livet. Och kanske, bara kanske, träffar jag Gabriel igen.

Skriven av: Estrid, 9 år

 

Jag öppnade dörren och där…

..stod det en gammal tant. Vad konstigt! Huset var ju mitt, kanske så drömde jag. Jag nöp mig i armvecket och blundade. Efter en liten stund öppnade jag ögonen, men det var ingen dröm eftersom tanten stod där.

Vänta lite nu, var är Frosty? Jag tog snabbt av mig skorna och ropade på Frosty.

– Frosty, kom nu vi ska gå hem!

Jag hörde inte ett enda ljud från något håll, knappast mitt eget andetag. Nu började jag faktiskt bli lite rädd. Jag kunde inte gå utan Frosty så jag tog ett djupt andetag och klev in i rummet. Tanten följde med mig in i det varma huset som doftade nybakade sockerkringlor. Där på soffan låg Frosty med en annan hund som också låg och snusade. Då tittade jag upp på tanten och hon stod och log. Allt det här var faktiskt lite märkligt. Frosty märkte nog att vi stod och kollade för hon kikade upp på oss. Frosty lufsade fram till mig och gav mig en våt puss. Tanten bara skrattade och då sa hon förvånansvärt ett ord.

– Vilken söt hund! Vad heter hon?

– Tack, jag älskar henne, hon heter Frosty.

– Detta är Pärla hon är drygt ett år, så fortfarande lite valpig.

När vi hade pratat färdigt så tittade jag på klockan, oj tiden hade sprungit iväg. Det var nog dags att återvända hem. Fast jag kunde såklart inte motstå en varm nybakad sockerkringla. Tanten berättade att hon precis flyttat hit, då kom jag ihåg att pappa hade nämnt att det hade flyttat in en gammal tant i nästa kvarter, med vinröd dörr och lite annorlunda dekorationer. Fast vi hade samma husnummer som henne. Men det var för att de som byggde huset en gång i tiden hade gjort fel. Alltså gjort husnumren likadana, utan att ändra på det!

När jag kränkt på mig min regnrock och mina gummistövlar tackar jag den gamla tanten. Hon märkte nog att jag tyckte om sockerkringlorna för hon gav mig en hel påse med sådana.

Frosty och jag gick in till vårt kvarter och stiger i vår blåa dörr. Mamma kommer och kramar mig.

– Lilla hjärtat, var har du och Frosty varit? Vi har varit jätteoroliga!!

– Jag och Frosty gick bara lite fel..

Då började pappa gaffla om att jag faktiskt borde hitta här, vi har ju bara bott här drygt ett år.

När vi var klara med det lilla samtalet så kramade mamma mig. Sedan gick vi hand i hand in till vårt dignande frukostbord. Jag tänkte i alla fall inte bjuda på mina sockerkringlor, för att sockerkringlorna skulle jag njuta av själv. För en gångs skull vill jag prova att inte bjuda någon annan. Fast Frosty ska såklart få smaka. Om pappa bara visste att jag skulle bjuda Frosty skulle han ha ytligare en sak att gaffla om. Så jag ska hålla tyst om det.

Skriven av: Amanda, 12 år

 

Jag öppnade dörren och där inne stod mamma och pappa men de såg annorlunda ut. De hade hönskroppar. Jag blinka till men de hände ingenting de sa nu är det frukost men de lät lite kacklade. Jag satt mig nu var jag pigg men deras kroppar såg fortfarande ut som höns. Ta lite fil sa pappa med kacklade röst. Jag åt men jag såg att deras munnar blev orangea och fick två stycken svarta prickar.

Jag gick och borstade tänderna. Jag tänkte på mamma och pappa. Varför såg de ut så? Väl inne på mitt rum titta jag ut igenom fönstret dörren såg som vanligt ut och dekorationerna men ute på vägen satt två höns med mammas och pappas kroppar. Jag sprang ut på vägen och tog tag i hönsen. De prata som höns men de lät lite som människor. Hjälp sa de de det var nästan omöjligt att höra vad de sa men bara nästan. Jag tog in dem på mitt rum. Frosty undra varför jag tog in dem och la huvudet på sne. Jag berätta för henne fast jag visste att hon inte förstod. Då sa hon klart och tydligt ok. Jag frågade henne om hon just pratat. Jag trodde att jag hört i syne men då svarade hon ja vänta förstår du mig. Ja sa jag. Frosty sa att hon tror att en bytare var i farten. De tog en person och ett djur och gjorde så de byte kropp men inte själ.

Jag titta på hönsen. Nu hade de människohår. Jag sprang till mamma och pappa de hade röda tupp kammar. Då sa de att en person hade kommit in och han hade haft två höns med sig. Bakom honom ändra saker färg. En bytare viska jag tyst och sedan vakna vi upp och du kom in. Vi titta på oss men vi bara fortsatte leva som vanligt. Jaja sa jag. Minns ni vem det var?Hmmmmmmmmmmmmm.......nej tyvärr.

Jag sprang till Frosty det är en kille sa jag flämtande. Frosty satt framför en dator med bilder på alla i kvarteret. Hon radera alla tjejer. Men han lär ju ha höns. Hon radera alla som inte hade höns. Nu var det två kvar Gunnar och Daniel. Jag visste bådas adress nummer tio och femtifem jag börja med Gunnar han var närmast. Han var ofta sur men idag glad. Mystiskt. Han sa att det var mindre arbete två hönor hade försvunnit. Jag vart lite rädd och gick till Daniel han var alltid glad men idag var han rädd för mig. Mystiskt. Men jag var bestämd det var Gunnar. Men då när jag just skulle öppna dörren till mitt rum såg jag att Frosty hade hittat den skyldige Daniel. Han hamna i fängelse i åtta år och hönorna och mamma och pappa behandlades. Hejdå. Slut.

Av: Edith, 9 år

 

Jag öppnade dörren och där… Stod en drakunge som tittade på mig med arg blick. Det började ryka ur nästan på den lilla drakungen och efter en liten stund började den att spruta eld. Jag vände mig om och fick syn på den stora drakmamman och då sprang jag snabbt mot skogen. Till min förvåning upptäckte jag att jag sprungit rakt in i drakboet och jag hade hamnat på ett drakägg med en döskalle på. Jag förstod att det var ett giftigt ägg. Jag var tvungen att komma bort från drakboet och hitta en damm där jag kunde tvätta av mig giftet. Sen märkte jag att drakpappan låg i dammen. Fort! Jag måste hitta en ny damm innan drakpappan vaknade. Men det var för sent, för drakpappan hade redan vaknat! Spring! Jag trodde att jag skulle bli uppkäkad! Till min förskräckelse upptäckte jag att giftet redan hade börjat påverka mig, jag kände mig konstig och det kändes som att min arm skulle ramla av. Som tur var fick jag syn på ett stort vattenfall och jag var tvungen att ta sats och hoppa ner i vattenfallet för att skölja bort giftet.

Till slut kom jag tillbaks till mitt hus och till min förvåning såg jag att det såg helt vanligt ut. Jag öppnade försiktigt dörren och klev in, men sen upptäckte jag att min hund Frosty inte mådde så bra, jag hade varit tvungen att lämna henne i huset när jag flydde från drakarna. Sen förstod jag att drakungen hade bitit av Frostys ena ben. Jag tänkte att jag kunde ta fast det om jag bara kom förbi drakarna och till sjukhuset innan Frosty hade skadat sig så illa att hon skulle kunna dö. Jag tog Frosty och skyndade mig förbi drakboet med det giftiga ägget tills jag upptäckte en grupp skogstroll. Jag tog sats och hoppade på deras huvuden, jag hoppade så långt att jag till min förvåning upptäckte att jag redan var framme vid sjukhuset. Jag knackade på och sedan gick jag in till hundavdelningen. Jag stod i kö tills det var min tur och sen gick jag fram med Frosty och det avbitna enet. Läkaren sa att Frosty var tvungen att gå in till operationssalen för att få ett låtsasben. Jag gick in och lade Frosty på operationsbordet och sa åt operationsläkaren att fixa ett låtsasben åt Frosty.

När operationen var klar tog jag med mig Frosty och började gå hem. Sen upptäckte jag att mina föräldrar hade kommit hem från sin eviga vandring och jag skyndade mig fram för att krama min mamma och min pappa.

Snipp snapp snut så levde jag ett lyckligt liv.

Skriven av Joel, 6 år

Film gjord av Florian