Sök böcker, filmer, musik...

Författaren Elin Cullhed om romanen Eufori, i samtal med Ellinor Skagegård.

Madeleine Banks: Hej och välkomna till Bibliotek Uppsala-podden, vi har kommit fram till det sjätte avsnittet. I det här programmet ska vi få höra författaren Elin Cullhed berätta om den mytomspunne poeten och författaren Sylvia Plaths sista sårbara år i livet. Ett år, där Sylvia med nyfött barn, blev lämnad av maken och poeten Ted Hughes, för en annan kvinna.

Elin Cullhed är aktuell med boken Eufori, som alltså är en fantasi om Sylvia Plaths sista tid i livet, en roman där Elin även lånar av egna erfarenheter av moderskap och skapande. Och i det här samtalet som leds av kulturjournalisten Ellinor Skagegård vävs Sylvias och Elins författarskap ihop. Hur rimmar ett konstnärskap med att vara utmattad mitt i småbarnsåren? Och hur är det egentligen att leva två författare, under samma tak? Om det och mycket mer ska vi få lyssna på i det här samtalet.

Ellinor Skagegård: Hej Elin Cullhed! Vad kul att sitta här med dig. Du är kulturskribent, lärare i skrivande och förstås då författare. Det är därför du är här idag. Vi ska tala om din roman Eufori som inte har kommit ut än. Den kanske har kommit ut när den här podden är ute, men när vi träffas så… jag har förstått det som att det här är den första intervjun du gör.

Elin Cullhed: Ja. Jag har gjort någon liten mejlintervju där jag svarar på frågor, men det här är första samtalet.

Ellinor: Ja, hur känns det såhär veckorna innan stormen bryter ut?

Elin: Jo, men det känns bra. Det har varit en ganska speciell period efter att jag skrev färdigt boken och den blev antagen och så. Det har varit väldigt intensivt med redigeringen. Jag har varit helt bortkopplad från verkligheten känns det som. Och nu kommer lanseringen och jag ska försöka att bara ta ett djupt andetag innan allting drar igång. Men det känns väldigt bra.

Ellinor: Den här romanen handlar alltså om poeten Sylvia Plath, och innan vi går in på innehållet så kan väl du berätta lite kort om henne? Om det är någon lyssnar som faktiskt inte vet vem hon är.

Elin: Jo precis, Sylvia Plath är en amerikansk poet som föddes 1932. Hon dog i London 1963. Hon skrev en diktsamling som gavs ut under hennes levnad, The Colossus. Sen skrev hon Glaskupan (The Bell Jar) som hann ges ut bara en månad innan hon dog. Den gavs ut under pseudonym, så inte alls under hennes namn egentligen. Hon hade också sammanställt en sista diktsamling som låg färdig när hon dog. Det var Ariel och den blev världskänd när den gavs ut postumt.

Ellinor: Hon har verkligen blivit något av en kultpoet. Och den här dagen, idag 11 februari… jag hade inte tänkt på det själv, du skrev det till mig häromdagen… Det är faktiskt hennes dödsdag.

Elin: Ja precis

Ellinor: Så det är lite speciellt, för precis 58 år sedan.

Elin: Ja, 58 år. Jag tänkte på det när jag gick hit idag för att det var ”the great freeze” i London det året. Det var svinkallt. Så det kändes lite som att gå ut i den där stora kylan, för det är den stora kölden här nu.

Ellinor: Hur kom det sig då att du valde att skriva en roman om henne? Det finns ju väldigt mycket material om henne. Det finns filmer och biografier. Men du har skrivit en roman där du är hennes röst.

Elin: Precis, det finns ju hur mycket som helst och Sylvia Plath är liksom en myt kan man säga. Men däremot finns inte så mycket kring just den sista tiden i hennes liv. Det sista året, det har varit en lucka rent litterärt. Dels så skrev ju hon väldigt mycket under just den sista tiden i livet, men all den prosa hon skrev då, den är borta. Hennes man förstörde hennes sista dagbok. Och den roman hon skrev under den här tiden är också försvunnen, men skulle fortfarande kunna dyka upp någonstans.

Det är det som är grejen med Sylvia Plath. Det finns fortfarande material som titt som tätt kommer. Det var också det som hände 2018. Då publicerades nämligen fjorton av hennes sista brev som hon skrev till sin vän och psykiatriker, Dr Beuscher som hon kallar henne. De hade liksom funnits i privat ägo och varit okända, och så började några av de här breven läcka ut på nätet. Till slut fick hennes dotter tag i de här breven och de blev under hennes kontroll. Och hon valde att publicera dem i de stora brevutgåvorna som kom 2017-2018.

Det är ny information om Sylvia Plaths sista tid. Det är nya information som också är hjärtslitande. Den är också väldigt klargörande och får en att förstå mer. Hon beskriver den här sista tiden klarsynt. Det finns också en massa brev till mamman som hon skriver vid samma tid. De är sedan tidigare publicerade. Det är det som är så intressant med Sylvia, att det finns en så stor klyvning i henne, för där är hon lyckligast i världen fast hon har en otroligt svår period i livet. Men i breven till sin psykiatriker är hon sanningsenlig och väldigt tydlig med hur mycket hon vet, hur utsatt hon är och hur svårt livet är. Så det var ny information som störtade in i mitt romanprojekt kan man säga.

Ellinor: Så du hade börjat med romanen då, när de här breven kom?

Elin: Ja det hade jag. Min ansats var att skriva bort henne från det ensidiga fokuset på hennes död och mytologiseringen kring det. Och verkligen låta henne leva den här sista tiden i livet. För det var ett otroligt händelserikt år i hennes liv. Hon får sitt andra barn, hon bor i det här fantastiska drömhuset med sin man, hon blir lämnad av honom. Hennes mamma som hon har en extremt laddad relation med kommer och besöker dem när de genomgår sin värsta kris. Det är så litterärt det här sista året. Det finns så otroligt mycket intressant att skildra.

Och så flyttar hon då till London och ska börja sitt nya liv, men det är där livet tar slut.

Ellinor: Du sa att du hade börjat med den här romanen redan tidigare. Varför har du dragits till just Sylvia Plath?

Elin: Det motiv man vill undersöka måste på något vis bottna i ens hjärta och ens erfarenhet. I januari 2019 när jag började skriva på den här boken så tyckte jag mig förstå Sylvia i ett annat ljus. Jag förstod henne då utifrån att vara lämnad ensam, att vara utmattad efter långa småbarnsår och att vara två författare under samma tak. Det var det som var utgångspunkten. Det var det jag ville skildra. Och hur man klarar av det, eller inte klarar av det. Det var egentligen det jag hade skrivit kring i två år. Innan jag började skriva på Sylviaboken så hade jag undersökt just… Jag hade skrivit kring ett sådant par. Men de texterna handlade om mig och det blir aldrig säkert litterärt intressant för någon annan.

Men när jag förstod att jag hade väldigt mycket material och erfarenhet och känsla som jag kunde hälla in i den här texten, och då blev det väldigt intressant.

Ellinor: För du har ju valt att tala i jagperspektiv i boken. Då blir det väldigt nära, man är liksom i hennes huvud hela tiden. Och det tyckte jag ökade i boken, att det kändes som en ganska lång, till slut nästan manisk monolog. Hur var det att gå in i henne på det sättet?

Elin: Det var fantastiskt på många sätt. Det var alldeles omtumlande förstås. Jag blev själv alldeles förvånad över den rösten som slog upp på sidan när jag öppnade ett dokument som jag döpte till ”Det är Ted”. Det var det första arbetsnamnet. Jag blev väldigt knockad själv. Och så har det varit när jag har skrivit, att jag har blivit knockad och då har jag förstått att här måste jag skriva vidare på. Det här måste jag undersöka.

Men sen blev det väldigt… inte våldsamt, men det blev väldigt utmattande i sig att vara i den här rösten och tillåta den på något sätt att uppstå. Efter att jag hade skrivit färdigt och romanen var antagen då… det var då som själva utmattningen som jag hade börjat texten i, det var då jag på riktigt upplevde någon slags utmattning.

MUSIK

Ellinor: Sylvia Plath är ju en verklig person, men din bok är en roman. Hur har du förhållit dig till henne? Har du försökt vara helt trogen henne, eller har du skrivit fram en annan Sylvia?

Elin: Jag har förhållit mig till henne väldigt mycket. Jag har en ganska djup relation till hennes skrivande som jag har haft sedan jag var 20 ungefär. Jag var precis 20 när jag upptäckte henne. Så jag har absolut förhållit mig till hennes skrivande och hennes texter och hennes röst och hennes verklighet, men samtidigt har jag varit väldigt tydlig med att det är fiktion. Att det är en roman och att den inte ska läsas som en biografi.

Ellinor: Man anar att du har läst mycket. Man känner igen lite av hennes poesi och även ur Glaskupan. Hur har du använt dig av hennes språk? Det är svårt att dela upp vad som är ditt och vad som är hennes språk, men man anar någons slags sammansmältning där.

Elin: Man kan säga att jag kände mig som en svamp som absorberade upp allt det här materialet och så kom det ut i en annan form, eller vad man ska säga. Sedan hade jag rena citat ut Sylvias texter, men de har jag fått ta bort i redigeringsprocessen. Så det är mitt språk, men starkt inspirerat av hennes skrivande.

Ellinor: Det är lite poetiskt, men samtidigt ”köttigt” språk. Det är mycket liv i.

Elin: Ja, Syliva Plath skriver otroligt köttigt själv. Hon liksom dras hela tiden till det extrema i den bild hon söker. Hon söker också väldigt mycket det mörka, eller det groteska nästan. Det är liksom djur och kött och skalpell på något sätt, det finns ju med, och anatomi. Hon dras till sådana bilder. Men sen framförallt finns det väldigt mycket ljudbilder i hennes texter. Det är nästan som att höra en mässa skanderas att lyssna på henne när hon läser sina texter. Och mycket av de ljudbilderna… så skriver jag också. Så det funkade, det gick hand i hand.

Ellinor: Vi ska gå in på…. Det finns ju många intressanta teman i boken. Som du nämnde litegrann det här med hennes skapande, det är moderskapet, kärleksrelationen till Hughes framförallt. Och inte minst att som kvinna balansera de här olika. Hur går det för Sylvia?

Elin: Hon tar på sig otroligt mycket på sina axlar. Hon ska liksom fixa allt. Och bolla alla de här rollerna. Det är därför det är så spännande att undersöka henne för hon håller på hela tiden med den här klyvningen i sig, som hon har. Och roller; vem hon spelar gentemot grannarna, vem hon spelar gentemot sin mamma, vem hon är med Ted och så försöker hon också hela tiden vara sann mot sig själv eller mot sin text. Hon håller på med de där rollerna även i skrivandet. Hon anstränger sig väldigt hårt, redan från tidig ålder, att passa in sina texter i en form.

Ellinor: Att vara en skrivande människa.

Elin: Att vara författare på det sättet hon ville vara författare. Hon ville skriva väldigt mycket. Hon ville skriva prydliga litterära prosastycken. Hon ville vara novellmästare. Och hon kunde inte riktigt ge sig hän till det hon egentligen skulle skriva. Det som egentligen var hennes ämne, kanske jaget eller de här groteska bilderna. Hon ville liksom passa in väldigt mycket och det fungerar inte. Det blir kanske hennes undergång. Jag tror inte hon orkar till slut.

Ellinor: Nej, det är hela tiden den här pendlingen mellan att vara till lags och att vara helt kompromisslös i skrivandet. Som jag tror inte bara är kopplat till henne. Jag kände själv igen lite drag i det, och säkert många andra med mig. Jag tror att det är något typiskt kopplat till kvinnliga konstskapare.

Elin: Ja, jo men verkligen. I hennes tid var det inte jaget och det autofiktiva och självbekännelsen, det var liksom inte riktigt det man skulle hålla på med då. Men Plath i sig kom att förändra hela det här litterära klimatet. Men då ville hon gå med någon slags litterär modernism som att det finns en objektiv sanning eller att den poetiska bilden ska uttrycka en exakt universell sanning. Men inte jagets sanning på något sätt. Den här kompromisslösheten tror jag var väldigt svår då. Hon ville verkligen ha allt. Hon ville ha moderskapet, hon ville ha författarskapet och att klara av allt det där. Jag har en känsla av att Sylvia var väldigt ensam.

Ellinor: Hon är väldigt fascinerande, just det här att hon pendlar så mycket mellan de här extremerna. Det är ju självförakt men det är också otrolig grandiositet där hon tycker att hon är den mest fantastiska i världen och att hon inte förstår att andra inte kan se det. Var det så hon var tror du?

Elin: Ja det tror jag. Hon har ju själv beskrivit det så att hon verkligen var kapabel till att känna stark eufori, stark lycka verkligen. När hon beskriver den lyckan i breven är det möjligt att det är helt sant det hon uttrycker.

Ellinor: Att det var sant just då, kanske?

Elin: Ja, det var sant just då att hon verkligen kände sig som den lyckligaste personen på jorden, så som hon skriver att hon är. Då bara några månader före sin död, när man vet att hon var helt utmärglad och nedbruten. Så det är helt möjligt att hon upplevde det, eller att det helt enkelt var en kompensation för att hon mådde skit. Men hon var depressiv, och jag känner det när jag läser om texten nu. Att hon är instängd i sig själv och att hon inte förmår ta sig ut ur sig själv. Hon är liksom fastlåst i sitt jag. Det ville jag fånga.

Ellinor: Det tycker jag att du lyckas med. För jag tycker nästan att det är svårt att få syn på de andra personerna. Särskilt då den andra huvudpersonen, alltså Ted Hughes, hennes man. Han är lite så att man inte…. Vem är han egentligen? När man bara får hennes blick på honom. Ena sekunden så är han hennes största kärlek och fantastisk, och sen är han en skurk. Man pendlar själv i vad man tycker om honom.

Man får ändå säga att de har en ganska destruktiv relation och den tar ju också slut. Han har i eftervärlden ofta fått skulden för hennes självmord. Hur ser du på deras relation?

Elin: Jag tror att de hade ett väldigt starkt band till varandra verkligen och det var det jag ville undersöka. Hur ett par som älskar vandra… Hur det skrivande livet på något sätt är en förutsättning för deras kärlek också. Att de älskar varandra också genom skrivandet. Det har deras dotter också skrivit att de nog hade en väldigt passionerad kärlek till varandra. Men att den då på något sätt kanske tog slut.

Ted Hughes beskriver den sista tiden att han har sovit under hela tiden, den sista tiden där. Det var också det jag ville beskriva, hur olika det är att få barn för modern och fadern, i det här sammanhanget då. Att Sylvia är inne i något slags stark sårbarhet och Ted kanske inte förmår att vara i den sårbarheten. Då måste han lämna henne. Det är en tolkning. Men det finns en annan tolkning som är att när han lämnar henne har han kanske plågats länge av ett väldigt konfliktfyllt och jobbigt förhållande. Man kan tänka sig att Sylvia Plath var rätt jobbig att vara tillsammans med, och säkert att Ted var det med.

En tolkning är att han kunde bege sig för att hon faktiskt höll på att breaka i sitt författarskap. Att utgivningen av Glaskupan närmade sig. Det kan man också fundera över; klarade han inte av det? Att hon var på väg att bli en stor författare. Det finns ju väldigt många frågor där kring deras relation.

Ellinor: Ja, den är ju väldigt speciell. Samtidigt är den på något vis lite typisk också för konstnärspar i historien. Just när de får barn så kan han kliva ur den här bubblan när han vill åka iväg på resor eller sätta sig och skriva. Medan hon hela tiden är kvar i det där. Är det det som blir svårt för henne?

Elin: Ja, gud ja. Hon blir lämnad. Sonen är bara 3-4 månader när han träffar den här andra kvinnan. Och sen drar han och Sylvia är den som tar hand om de två små. Så hon blir extremt utsatt i det här. Sista tiden i hennes liv handlar väldigt mycket om hur ska jag klara av det här med barnen? Vem ska ta hand om dem åt mig? Vad ska jag få för barnsköterska? Hon hade inga släktingar i närheten eller så, hon var extremt ensam.

MUSIK

Ellinor: Du var inne på det förut med dina egna erfarenheter, och du är ju författare och också mamma. Man brukar ju annars säga att kvinnliga konstskapare alltid får frågor om sitt privatliv och hur det är kopplat. Men här har du faktiskt skrivit att du lånar från egna erfarenheter. Så därför tänker jag att jag kan fråga det.

Elin: Ja oh ja. Det är förlaget som har använt den formuleringen med mitt godkännande. Jag tänker att det också är relevant för att när man närmar sig Sylvia Plath måste man göra ämnet till sitt och fylla det med någonting nytt. Det var precis det jag ville undersöka. Jag ville skriva om ett ungt konstnärspar med barn och de här författarskapen som hägrar över allting. Det var viktigt för mig att mannen i relationen skulle ha hunnit längre i sitt författarskap. Hur man hjälper varandra framåt i författarskapet, att man kanske har en strid någonstans kring det. Att det kan finnas avundsjuka eller svartsjuka inblandat och missunnsamhet, och alla möjliga känslor kopplat till skrivandet. Vem får tid att skriva? Vem blir publicerad och så vidare? Det är eviga frågor som jag tror många brottas med som lever tillsammans och har skrivande gemensamt.

Jag ville föreslå att Sylvia möjligtvis hade en utmattningsdepression som vi idag kanske skulle kalla förlossningsdepression. Men jag ville också visa hur lämnad hon blev av Ted. Absolut inte beskylla honom för hennes död, men visa henne i ett nytt ljus.

Ellinor: Ja, det här hände ju i början av 60-talet. Väldigt mycket har ju hänt sedan dess. Det var ju inte alls accepterat på samma sätt att vara kvinna och leva på sitt författarskap då, som det är idag. Men ändå det faktum att man som kvinna och gravid måste förhålla sig till sin kropp på ett sätt som en man aldrig kommer behöva göra. Skiljer sig möjligheten för kvinnor och män att vara konstskapare åt idag också på grund av det? Vad tror du?

Elin: Oj vilken svår fråga. Jag kan bara svara utifrån mig egen horisont så har föräldraskapet varit en avgörande faktor i konstnärskapet. Utan det hade jag inte, tror jag, skrivit någon av de här böckerna. Det var som att det kom en berättelse i mig, den känslan var så stark efter mitt första barn. Då plötsligt fanns det en prosaberättelse. Innan hade jag bara skrivit poesi. Men sedan är det en jättestor samhällsfråga kring vem som har tid att skriva, och framförallt i föräldraskapet. Jag kan aldrig någonsin bara glida iväg ostört. Då är det som att jag har dött för mina barn, liksom var är mamma? Och så ser det inte ut för min man. Han kan gå iväg och barnen accepterar det. Det är ju något existentiellt villkor som man lever med som skapande förälder och mamma. Det är svårt att gå iväg och skriva helt enkelt.

Ellinor: Ett sånt existentiellt villkor tänker jag är just det här att man hela tiden är lite splittrad. Alltså är i olika delar. Det var väldigt många citat eller delar jag strök under i din bok men det var ett som jag tyckte var talande. Du kan få läsa upp det själv tänker jag.

Elin: Ja gärna. Och det här är alltså när Sylvia vänder sig till Ted Hughes, eller hur.

Är jag för stark för dig? För mycket brinnande poet för dig? Är min lycka för underbar när den är lycklig? Är jag för het och innerlig, för utplånande för ditt eget livs trevande allvarsamhet, så att du inte får ha den i frid och ro? Råda över den, i fred? Är min kraft för fullkomlig när jag ligger här med mina dikter om natten? Tål du inte att jag är en kännande, älskande människa? Tål du inte att jag är verklig?

Ellinor: Jag tyckte så mycket om det, det fick mig att tänka på Edith Södergrans klassiska ”Du söte en kvinna och fann en själ”. Är det liksom det som är lite kärnan på något vis, hennes längtan efter att få vara en hel, sammansatt människa?

Elin: Ja men det kanske är lite så. Att i Eufori att hon vill verkligen kunna bli en person som är sammansatt och verklig och liksom älskad för det. Men det sorgliga i Sylvia Plaths fall är att hon kände hela tiden att hon behövde spela en annan för att bli älskad. Ted har senare sagt att det är i de sista dikterna som utgör Ariel samlingen, att det är där som Sylvia för första gången tillåter sig att bli den hon skulle vara. Hon vågar vara autofiktiv. Hon vågar ha den starka, brännande rösten. Det kanske är en kärna i Eufori, att hon skulle vilja vara rakt upp och ner en person med fel och brister som kan tillåta sig att bli älskad för den hon är. Hon ville alltid visa upp en perfekt…hon strävade, tror jag, efter en slags gudomlighet i allt. Att varje stund skulle vara fantastiskt. Varje ögonblick. Och livet ser ju inte ut så.

Ellinor: Jag tror att det är en väldigt mänsklig, jag tror att väldigt många människor går och bär på det synsättet. Det är nästan lite skamligt, för det innehåller också så mycket otacksamhet, att man känner de här känslorna när man har det så bra.

Elin: Exakt. Och det är verkligen något som handlar om vår tid, alla superlativ och hur fantastiskt allting är hela tiden på Instagram. Hur galet lycklig man är hela tiden. Det är väl någonting som fanns också där i början av 60-talet, sen förändrar sig saker och ting.

Ellinor: Lite roligt är det också, det framkommer inte i boken, men jag läste en text som du skrev i DN. Jag minns inte när den publicerades men där är du ute på resa, du släpar med dem till sydvästra England, Devon, där hon bodde.

Elin: Där fick jag faktiskt också en förhöjd känsla av att verkligen var inlåst, på något sätt, där i sydvästra Devon, eller i sydvästra England, i Devon. Och att det verkligen var Ted Hughes som ville att hon skulle flytta dit. Det är ju också en faktor i romanen att hon är en modern människa och hon ville ha sin frihet, hon ville ha sin närhet till alla kulturella mötesplatser, biografer och affärer. Hon visste på något sätt att hon förhandlade med sin frihet när hon skulle till det här fantastiska huset på landet. Men hon lät Ted styra. För sen levde han sitt liv där.

Ellinor: Ja precis han levde där då med kvinnan som han lämnade Sylvia för…

Elin: Ja ett tag. Men även hon tar ju livet av sig. Mörka historia.

Ellinor: Ja verkligen. Det vilar en förbannelse över den här platsen kan man tycka.

Elin: Både och, sen levde han där med sin tredje fru och hon lever kvar där. Så de levde ett helt liv där.

Ellinor: I den här texten i DN så, och du var inne på det i början, så skriver du också om det här att hon har blivit ikonisk men då att man talar med om hennes självmord än hennes litteratur. Vilket man inte gör…jag pratade med någon som konstaterade att det är ju inte så man pratar om Vilhelm Moberg, det är ju inte så han är känd. Hur kommer det sig?

Elin: Det är ju ett poetiskt motiv. Den döda kvinnan. Alla älskar det motivet och använder det i alla berättelser. Då tänker jag också att det är därför hon är intressant och det är därför man älskar att prata om Sylvia Plath, för att hon inte hann bli den här stora författaren. Hon är alltid författare i sin linda. Det blir så lätt att förhålla sig till det. Hon skrev den här romanen, och så kommer man inte längre. Det kanske är något som är patriarkalt skönt med det, att hon slutade där, hon kom inte längre. Men jag vet ju att hon skrev otroligt mycket innan ”Glaskupan”. Hennes dagböcker är ju helt magnifika.

Ellinor: För din egen del som avslutande fråga här. Hur är din relation med Sylvia idag när du har skrivit klart den här boken som kommer ut alldeles snart.

Elin: Den är absolut fördjupad. Jag var tvungen på något sätt att iklä mig hennes röst, även om det var jag som uppfann den. Men verkligen att jag fick en fördjupad bild av hur det var den sista tiden. Kanske också faktiskt en djupare bild. Jag känner ingen skräck som jag kunde göra inledningsvis, ska jag närma mig det här mörka ödet på något sätt. Det här hemska som hon var med om. Men jag fick en ljus och ganska luftig känsla av Sylvia Plath.

Ellinor: Men tack så hemskt mycket! Hoppas det ska gå bra med boksläpp och alla kommande intervjuer.

Elin: Tack snälla, det var kul!

Ellinor: Det var jätteroligt. Tack.

MUSIK

Madeleine: Tack Elin Cullhed och Ellinor Skagegård. Det här programmet producerades av Bibliotek Uppsala.