Sök böcker, filmer, musik...

Fotbollsspelaren Martin Mutumba i samtal med Patrick Konde, sakkunnig på Stiftelsen Friends.

Helena Pennlöv Smedberg: Hej och välkomna till Bibliotek Uppsala-podden. Det här är avsnitt nummer 10 och idag har vi en idrottslärare, musiker, inspiratör, pappa och författare på plats. Allt i samma person. Men de flesta känner ju till Martin Mutumba som fotbollsspelare. Här hör vi honom prata med Patrick Konde som är sakkunnig på Stiftelsen Friends. Samtalet rör sig kring boken ”Äkta hela vägen” som Martin har skrivit tillsammans med en annan fantastisk fotbollskändis, journalisten Erik Niva. Martin Mutumbas liv är ju som en saga, det finns både skurkar och hjältar, mörker och ljus. I det här samtalet och i boken berättar han saker som han aldrig tidigare har pratat om och det är omöjligt att inte bli berörd. Vi får höra om hur fjortonåriga Martin inte plockades upp av de andra spelarföräldrarna när det var dags att samköra till cuper, om apljud från läktarna och om hur Martin fick riktiga fotbollsskor först när han kom till AIK. Samtidigt är det en askungesaga om en ung kille från orten som delar drömmen med stort D med tusen andra ungar, men för honom blir den faktiskt sann. Martin berättar också om sina egna förebilder och hur de har fått honom att vara ett gott exempel själv, inte minst för sina egna barn. Idag är han en stor förebild, både i och utanför fotbollen och man kan bara föreställa sig mängden kärlek mellan honom och de lyckliga ungar som får ha honom som gympalärare. Välkommen Martin Mutumba!

Patrick Konde: Kul att vara här! Vi sitter här, en ugandier och en kongoles eller bara två svenskar, vad säger du?

Martin Mutumba: Två svenskar, det låter bättre kanske (skratt)

Patrick: Vi är ju med i den här samtalsserien som kallas "Svenskhetens villkor", där vi pratar om olika trösklar in i svenskheten. Du och jag har hunnit prata på förhand och jag måste säga att jag är extremt ärad över att få vara med i det här samtalet, för du är en person som har gjort extremt mycket för personer som mig och personer som har velat vara en del av fotbollssverige, tagit kliv för en hel generation som kommer efter.

Martin: Tack så mycket. Jag uppskattar det och är glad att vara här.

Patrick: Och tillsammans med Erik Niva så har du skrivit den här boken som heter "Äkta hela vägen". Vill du berätta vad "äkta hela vägen" betyder för dig?

Martin: Det var en kille idag på skolan som precis hade läst ut boken. Han brukar inte läsa, han har lite ”simular” problem som mig när vi växte upp. Han är mycket yngre. Men då sa han till mig att: "Fan boken där på slutet Martin, jag ville börja gråta. När du säger det där om att det viktigaste är att vara äkta mot sig själv, det tog på mig jättemycket." Många gånger ute i förorten så kan man säga så här: ”äkta” eller ”han är orten”, eller lite så. Det är vad du tycker att "orten" är, det är vad du tycker "äkta" är. Många kan ju tro att äkta är, om någon säger något så skallar jag honom. Eller om någon säger något så gör jag något dumt mot honom. Det är äkta. Nej, för mig är det så här: om du är äkta mot dig själv, till exempel om du ser något hända på en träning eller i skolan eller hemma och du sätter stopp för det, om det är dåligt mot någon annan. Då är du äkta. Om du försöker hjälpa andra människor på vägen upp, då är du äkta tycker jag. Om det är någon äldre som kommer på bussen och du sitter ner och går upp, då är du äkta för mig. Förstår du vad jag menar, det är lite så.

Patrick: Fantastiskt och jag vet att du sa att du kanske inte är Tupac själv, men du kanske kan bädda för nästa Tupac?

Martin: Exakt så, och det är så jag kände tillsammans med Erik Niva, när vi skrev boken. Han berättade för mig hur viktig jag var för svensk fotboll. Jag själv när jag spelade fotboll, jag fattade aldrig den där grejen. För mig var det bara typ: det är så här vi växte upp när vi spelade fotboll i Rinkeby att typ, när vi kommer fram då ska vi skrika som fan så att alla hör oss. Sen när de verkligen kollar på oss, då ska vi vara riktigt bra också.

De här Robin Quaison, Alexander Isak, Kulusevski och alla de här spelarna som kom fram efter. Jag är skitglad för dem att de har det lite enklare att komma fram. För det var jättesvårt när jag kom fram. Jag tror att det var Kulusevski för två-tre år sedan, innan han var "Kulusevski" som vi alla känner, skrev till mig på sociala medier: ”Hej, tack för allt du har gjort”. Men jag var så inne i ruschen i min fotboll, för att jag höll på att avsluta karriären. Jag tror att jag var skadad där och jag bara typ så här: ”hur ska jag svara den här killen?”. Men någonstans kände jag också att när jag var yngre och såg upp till Moses Nsubuga som spelade i Elfsborg, för han var du vet värsta spelaren för oss från Uganda. Och jag hälsade på honom när han hade spelat match eller vad som helst och han tog sig tid. Jag blev skitglad! Då kände jag att då gör jag samma sak till honom, då tar jag mig tid. Värsta turen, killen blev ju en av våra bästa spelare som vi har nu i landslaget. Det är så jag alltid har gjort. Det spelar ingen roll om du inte blir Messi, någonstans jag ger dig lite tid. När vi var små såg vi upp till andra spelare. Då ville vi ge dem lite tid. Jag tror att man måste ge det lite tid.

Patrick: Det är som du pratar om, när barnen kommer och ringer på klockan tio på morgonen för att gå ut och spela fotboll. Vad gör du?

Martin: Då går man ut och spelar fotboll. Även fast man är trött och allting, man går ut och gör det för någonstans... runt 2009–2010 när jag fortfarande bodde hemma hos mamma, då var det så viktigt för dem att jag kom ut och spelade fotboll. På riktigt, ibland när jag har suttit och tänkt på det, ibland gick jag ut och spelade fotboll, jag var där i sex timmar men jag spelade kanske bara i en timme för jag hade precis haft match. Man orkade inte och sen bara, de sa: "kom igen nu, kan du inte visa någonting?". Och tillslut blev det att man gick upp i varv så mycket så att du började spela med dom i fyra, fem timmar. Då var du ju trött på träningen nästa dag istället. Jag gillade att ge även om det kanske blev lite för mycket av mig själv och jag kanske inte nådde hela vägen för att man tränade kanske fel. För man spelade på gården med grabbarna, med barnen typ i tio timmar och på träningen var man så här typ nästan halvtrött för att man hade sovit så lite.

Patrick: Från egen del, jag är en fotbollsperson, jag är en fotbollsspelare, jag är fotbollstränare, jag har levt genom fotbollen väldigt mycket och känner också att.. jag jobbar ju på Friends idag med ungas trygghet i skolan. För mig så var ju de första riktiga trösklarna gällande svenskheten, det var just på fotbollsplanen. Efter att ha gått ut på rast i skolan, så var det ju där som jag blev kallad för N-ordet och där folk ville trycka ner mig, just för att jag väldigt bra på fotboll. De ville väl visa vilken plats jag egentligen skulle ha. För den här generationen som kommer härnäst så är det väldigt viktigt att få den här storyn från dig med sig.

Martin: Jo, så är det. Det är som jag berättar i boken också att när jag kom fram då, vi kom från Rinkeby. Ungdomar idag kanske inte kan förstå att det inte fanns internet då och lite såna saker. Det kanske fanns internet, jag vet inte när det kom, kanske 1990 eller någonting, men vi var inte så snabba med att koppla upp alla de här grejerna. När vi var fjorton år där någonstans och jag kom till AIK, det var första gången på riktigt som jag hörde N-ordet och jag kopplade: ”sa de det till mig? Okej, men det är för att alla i mitt lag var svenskar och jag är inte svensk. Det är klart de sa det till dig Martin!”. Medan när jag spelade i Vasalund och vi slog Bålsta-Näs med 35-0, då skrek väl alla föräldrar det, men då var vi tio svarta i laget. Plus att vi hade vår tränare som nästan skärmade, han gjorde så att vi inte hörde det där. Vi bara hoppade in i vår minibuss som vi åkte med då och bara åkte hem till Rinkeby igen. Men när jag kom till AIK, det var första gången jag kände det där. Då kände jag också att.. shit, det är svårt att säga men jag kände att jag måste vara tio gånger bättre fotbollsspelare. För att då kommer de att gilla mig. Alltså då kommer föräldrarna även att: ”fan vad bra du är, alltså det går ju inte att ogilla honom”.

Jag hade en kille i laget, jag kan inte säga hans namn för han blev så bra kompis till mig, vi är jättebra kompisar idag och han skulle kunna vittna om det. Han var inte en av de bästa i laget men vi spelade i samma fyra när vi spelade inomhusturningar, S:t Cupen och allting. Jag tror att vi spelade i S:t Cupen och han gjorde 35 mål lätt. Det var så att jag dribblade allihopa, kom fri med målvakten, dribblade till och med målvakten, gav en pass till honom och han gjorde mål. Alltså du vet, killen han firade varenda gång som att HAN hade dribblat alla de här spelarna. Men det var så här, för mig någonstans, jag vet inte varför, men jag fick det där ansvaret tidigt när jag var liten. När jag var fjorton år att typ: ”det är lugnt, jag ska göra den här spelaren till en riktigt bra spelare” eller att ”jag ska göra så att han gör alla målen”. Och när vi vann den här S:t Cupen, just den här turneringen och han har gjort 35 mål, jag tror att jag gjorde kanske fem mål, fick JAG ändå turneringens lirare och jag gav den ändå till honom framför alla föräldrar. Jag vet inte varför men jag ville bara: ”Ey, jag är människa också, jag kan göra de här grejerna”. Jag tror också att det var någonstans, jag kände att de här människorna gillar inte mig och jag måste spela så här bra. Det var någonting som jag hade inne i mig, trodde jag, att de här gillar inte mig. Vi skulle ha någon turnering i Katrineholm, mina föräldrar var inte närvarande. Det var samling på Max, där Max ligger idag i Solna. Vi hade samling åtta på morgonen, jag kom dit med tunnelbana och bilar började åka. Jag tänkte: ”ok men snart fångar de upp mig. Någon kommer säga att du får åka med”. Men bilar åkte, bilar åkte, bilar åkte. Sista bilen som åkte, han kollade på mig ordentligt typ så här: ”hej, bara så du vet kommer vi inte ta med dig”. Så åkte han. Och till slut var det så, för jag hade ingen mobil eller någonting, tränaren kom tillbaka, vi säger efter en halvtimme, och frågade ”Du, varför hoppade du inte in i någon bil?”. Jag bara: ”men jag kan inte fråga”. Du vet, jag var fjorton år, jag kan inte bara hoppa in i någons bil. När de nästan ser på dig som om du är smuts.

Patrick: Shit, jag hade glömt den där grejen. Det var så där för mig också.

Martin: Så då i alla fall, när vi skrev den här boken, Björn och jag, Björn Wesström AIK:s VD idag, vi har haft en relation sedan jag var fjorton år. Och i den här boken, säger han till mig för första gången någonsin: ”Nej men du vet att föräldrarna inte ville ha dig i AIK. Alltså de hade såna här, nästan halvmöten varannan månad i varje fall: ”hur gör vi med den här spelaren?”. Och ändå, nu får man vara lite oödmjuk, så var det ju så att det var MARTIN som gjorde att de vann alla turneringarna. Ändå så ville de inte ha mig. Och jag tänkte så här: ”Wow, det spelar ingen roll om jag är bra, de ville ändå inte ha mig där”. Då tänkte jag: ”shit vad synd det måste vara om de spelarna som inte ens är bra då! Tänk dig om du är svart och inte är bra! Då är det ännu jobbigare”.

När vi åkte runt i olika stadslag/landslag träffade jag en kille som heter Kalle Ljungberg. Första gången jag såg honom, han var kolsvart som mig du vet, jag bara: ”tjena, Martin”. Och han bara: ”Kalle”. Jag garvade ihjäl mig. Jag bara: ”Vadå heter du Kalle?”, han bara: ”Ja jag heter Kalle, Karl”, jag bara: ”Karl? Heter du Karl på riktigt?”, han bara: ”Ja, Ljungberg”. Jag skrattade som fan, jag och min polare. Det var så här stadslag och vi skulle träffa Gotland och alla andra, jag tror det var i Halmstad eller någonting. Han bara: ”du då? Du heter ju Martin?” och jag bara: ”ja men det var för att min mamma gillade Martin Luther King, det har inte någonting med Martin att göra alltså på svenska”. Och jag bara: ”Men heter du Kalle Ljungberg?”. Han bara: ”jag är adopterad”. Det var första gången som jag hörde att någon var adopterad. Då var vi ändå femton. Jag bara: "fan vad bra svenska du pratar" och såna saker. Och jag bara: ”men hur var det för dig?”. Killen berättade sin historia. Jag bara: ”Wow, han bodde på Gotland. Tänk dig och jag bodde ändå i Rinkeby, jag behövde ändå bara vara i Solna i två timmar, förstår du, men han var där for life! På Gotland! Undrar hur han blev behandlad där borta? Det var såna tankar. Du ska inte behöva tänka så när du är fjorton, femton år. Men det var så man var tvungen att tänka. Jag känner många gånger att det var jobbigt, men det gjorde mig till Martin Mutumba idag. Jag hade människor omkring mig och hade jättemycket tur. Jag hade en mamma som uppfostrade mig. Min pappa gjorde ju så att jag slogs, för jag fick mycket stryk från honom. Men min mamma sa hela tiden: "försök se det fina hos dem ändå".

Patrick: Det känns ju som att det du behöver bemöta är en redan färdig stereotyp bild av vem du är? Och din roll blir att försöka motbevisa den på en massa olika sätt. Du vinner en cup. Du är bäst i turneringen och så gör det som är väldigt oväntat att ge det här priset till någon annan person. Det är ju för att motbevisa den här stereotypa bilden för den är redan klar.

Martin: Jag tror att man måste göra så hela tiden och jag lovar än idag, jag är Martin Mutumba som nu alla bara: "Ey Martin Mutumba välkommen och allting...". Jag lovar, om jag går ut från vilket hus som helst här och ingen känner igen mig, då försöker jag gå fint och smidigt så att inte någon bara: "fan vad han tar plats den här killen!". Det är någonting som är inbyggt i mig från att jag var liten. Även fast det låter fint att säga att jag är svensk. Jag brukar säga till grabbar hela tiden: ”var i ett rum med tio svenskar, alltså då snackar jag blonda eller blå ögon, och det försvinner en plånbok. Vem kommer dom fråga? Du Martin, du har inte sett den här plånboken?”. Och det är bara någonting som vi har och sen när jag pratar med invandrare, då har vi också den här rasismen mot varandra. Förstår du vad jag menar? ”Kurder är så” eller ”turkar är så”. Det är alla människor, därför har jag slutat med att säga att "svenskar är så här". Jag säger bara att det finns människor som är så.

Patrick: Ja, det finns mycket att hämta här!

[MUSIK]

Patrick: En sak som jag tycker är så extremt viktig och som jag tror att väldigt många kan relatera till: Martin Mutumba är en träningsprodukt. Berätta.

Martin: När jag var liten hade vi en förälder, då när jag kom till AIK, som jag märkte att det finns ingen chans att han vill att jag ska spela i hans lag. Hans son spelade forward och den andra tränarens son spelade också forward och de här kom från Täby eller någonting. Jag visste att jag måste vara bättre än dem. Alltså, jag måste på riktigt vara så mycket bättre är dem. Jag kommer ihåg på träningar att om de gjorde två mål och jag gjorde sex, ändå pratade tränarna bara om deras mål. Och jag tänkte: ”men nu måste jag göra tolv mål. Det går inte med sex längre, du måste göra tolv mål, du måste vara så mycket bättre än dem”. Jag hade lärt mig det från att jag var liten, från en äldre kille som hette Modo, han bara: ”du måste träna hela tiden, Martin. Om du inte tränar så finns det någon annan på andra sidan jorden som tränar". Han försökte uppfostra oss på det där sättet att: "när du sover, det är bara att slösa tid. Du måste träna hela tiden". Lite så. Och jag var ganska överviktig när jag var liten och var alltid den som var målvakt. De spelade nästan sten, sax påse om vilket lag som får honom. På riktigt, det var ju så. Och sedan idag när man pratar om det, när man är lite äldre.. Jag var på Malou och pratade om det där och hon bara: ”va, på riktigt?” och jag bara: ”jo men det är ju så barn är. Du vet, den som är tjockast står, det är en regel som har funnits sen stenåldern, typ”.

Jag kände hela tiden att jag måste bli bättre. Så många gånger när folk gick hem och eftersom min pappa drack så mycket och inte visste var jag var. När folk gick hem vid tio, det var skoldag nästa dag, då stannade jag kvar till ett, två... Jag visste, jag har redan varit ute för sent, han har redan lagt in nyckeln, du kommer inte komma in, du får bara sitta där och vänta till han går upp till jobbet på morgonen. Då var det typ klockan fem eller typ fyra på natten när han skulle gå till jobbet och då fick du gå in, smita in. Han öppnar dörren eller vad han nu skulle göra, då smiter du in i huset. Då lärde jag mig att träna och träna och träna. Jag har pratat med John Guidettis pappa, för att vi spelade jättemycket Futsal tillsammans, och han sa till mig så här: ”Martin, du tränade jättefel!”. För att jag tränade jättemycket på dribblingar. Dribblingar, trix det var det som var grejen. Och vi spelade mycket på gården där vi hade trämål och det är inget snyggt att skjuta den i krysset på ett trämål. För att det här trämålet, vi säger att det är så här rakt och sen är det ett hål där nere, för att, jag vet inte varför man har ett hål därnere... Då var det för mig att jag skulle dribbla målvakten och sen lägga in det i hålet. Det var den ultimata förnedringen, att du så här skjuter inte ens in den, du har dribblat målvakten som står i det här "planket", det var ju det som var målet. Så när vi kom fram när jag var femton och skulle göra debut i AIK och vi hade uppvärmning med Håkan Svensson, tror jag han heter, och jag skulle skjuta bollar från halva plan till honom och han skulle plocka ner dem. Jag kom inte fram, du vet. Och det är som jag skriver i boken, jag la upp jordhögar från gräset för att lägga upp bollen på och nästan skjuta som från volley till honom. Och jag hade världens panik för att om du missade ungefär där han skulle gå upp och ta den, då blev han helt galen för att det här var ju proffs, det här var inte larv att du kan missa den några gånger, du vet. Och därför kände jag att ”du måste träna, du måste träna”. För jag konkurrerade någonstans med Andreas Andersson. Det var inte längre med mina -85 lagkamrater som jag konkurrerade med. Så jag tränade, tränade, tränade. Sen när jag bröt benet, när jag var nitton år, alltså jag var jätteteknisk, men min grej var ju mycket att jag var jättesnabb fram till att jag var nitton år. Sen när jag bryter benet och inte kan röra en boll på ett och ett halvt år, ungefär. Jag tror att Erik Niva räknade ut det var typ 527 dagar som jag inte rörde en boll. Då när jag kommer tillbaka har fotbollen utvecklats till en annan nivå. Från att lägga bollen på nacken, nu så lägger man bollen på huvudet, man gör "jorden runt", och allt det där. Då kände jag: ”okej, nu måste jag öka ännu mer”.

Patrick: Var det stressande?

Martin: Det var jättestressande. Om man var ute fyra timmar tidigare, var man ute åtta timmar nu för att komma ikapp allihopa. För jag ville ju vara showaren nummer ett. Det var ingen som skulle vara bättre än mig. För mig var det ännu viktigare att träna för att vara bäst. Samma sak som jag säger till kids idag: ”om du ska göra "flip-flap", som den här finten heter, om du bara vågar göra den på träning, då har du inte tränat tillräckligt mycket. Du ska kunna göra den i matchminut 90, om ni ligger under med 1-0 och du måste avgöra matchen. Flip-flap ska komma som en reflex, jag vet att det är den här finten som krävs. Inte någon basfint, att du ska lägga den runt spelaren och springa... Det är ju allt det här som du har tränat på på gården som du ska göra på match”. Så det var därför det var viktigt för mig att träna och träna och träna.

Patrick: Det du säger är ju också, om vi nu blir fotbollstekniska, den här funktionella tekniken kanske andra har, men du har en annan form av teknik. Som också är det som har varit utslagsgivande i din karriär. Det är det som folk kommer ihåg Martin Mutumba igenom. Och när folk har skrivit om det så har det pratats bara om att det är en "talang" och att du är supertalangfull i det. Men det handlar ju om att du har tränat, du har gjort timmarna för att hamna där. Och det ger ett erkännande för hela den fotboll som spelas på gården.

Martin: Jo så är det och jag spelade också fotboll i Finland. Vi hade matcher i Rovaniemi. Det var jättelångt bort, vi åkte typ fyra-fem timmar med tåg. Jag kommer ihåg en match, jag hade gjort två mål i matchen och hela publiken bara: "negeri, negeri" och jag bara: "negeri, det låter lite mycket som neger alltså...". Det blev som masspsykos, alla skriker. Men det är inte att dom hejar på mig, det är någon förnedring bara. Sen tänker jag att den här domaren, han kanske blåser av matchen, för att de håller på lite för mycket. Men det var inte de tiderna då, det var innan de här svarta spelarna började ta bollen och gå av planen. Och jag hade inte den där statusen i ligan heller för att göra det. Men jag kommer ihåg då att jag bestämde mig för att nu ska jag dribbla på en annan nivå. Jag ska dribbla spelare så att de nästan blir skadade. Så mycket ska jag dribbla spelarna. Och det där kan du bara göra om du har tränat på dribblingar jättemycket. Och förnedringsfinter jättemycket. Och jag kommer ihåg att publiken någonstans började acceptera mig när jag gjorde de här grejerna, tillslut i andra halvlek började de applådera och allting. Sen, det var en tränare vi hade som jag gillade jättemycket där i Finland, han bytte ut mig i matchminut 89. Jag kommer ihåg att jag började gråta när han skulle byta ut mig, för jag förstod inte varför han bytte ut mig. Jag bara: ”nej! Jag ska vara kvar! Jag ska dribbla allihop! Jag ska verkligen vinna den här matchen!”. Han tog mig åt sidan när jag grät och sa: "vet du varför jag tar av dig? Hör på publiken!" och alla applåderade. Och någonstans kände jag att jag måste spela så här för att alla de här ska gilla mig. Det var där någonstans det började i Finland, det här vuxna: att vinna-rasismen. Det enda du kan göra är att föregå med bra exempel. Det är därför jag säger att jag försöker vara ett bra exempel på ett bra exempel.

Patrick: Jag kommer ihåg för egen del att, det är nog bara något år efter att ni vann SM, som jag var i en situation där jag spelade bortamatch och motståndarlagets fans började göra apljud när jag har bollen.

Martin: Jag förstår.

Patrick: ...och jag själv var i en situation där jag tänkte att: ”nej men jag skiter i det här den här gången”, men så var det en snubbe i mitt lag, en vit kille som bara: "det här är inte okej!". Det var så stort för mig att nu har tillräckligt många visat att det inte är okej, kollar inte åt et annat håll, utan uppmärksammar faktiskt den här saken. Det var jätte- jättestort för mig. Det fanns andra som faktiskt var beredda att benämna det. För ibland så är det bara att man kollar åt ett annat håll, ”nej med det är ingen grej”...

Martin: Alltså, jag blir varm i kroppen när du säger det. För mig är det jättefint när du säger så. Därför säger jag att det finns ingenting som heter svensk/invandrare, alltså alla de här grejerna. Sen har man ju sin kultur, man har blivit programmerad av sina föräldrar att vara på ett visst sätt. Sen tror jag att byn, i varje fall för mig, Rinkeby, eller Uppsala för er som kanske är härifrån, det är det som formar dig. Det är därför jag har spelat med spelare i AIK 2011 – det är Ivan Turina i mål, Per Karlsson, Nisse Johansson, Martin Lorentzson, Niklas Backman – alla fyra är svenskar och Ivan Turina är från Kroatien, han är en invandrare som har kommit hit för att spela fotboll och sen ska han tillbaka, han har gått bort tyvärr. Sen har vi ett mittfält bestående av Martin Mutumba, Lalawélé Atakora, Celso Borges, Ibrahim Moro – bara invandrare. Afrikaner och en costarikan. Forward är Mohamed Bangura och Ibrahim "Teteh" Bangura. De är bara här för att spela för pengar och sedan gå vidare. Då när vi är på väg till en match med AIK, premiärmatch i allsvenskan 2011, då har jag vunnit för två år sedan med AIK och kommit tillbaka som ”frälsaren”. Jag berättar om det i boken. När jag gick 2009 eller 2010 så var det under ganska tråkiga former och när jag kommer tillbaka säger alla ”wow”, det blev presskonferens och allting. Då har vi kanske 100 st AIK:are som hailar. De skriker nazistiska grejer. Då undrar jag: ”har ni sett ert lag eller?” och jättemånga från styrelsen och de som bestämmer i AIK sitter i bussen – INGEN säger något.

[MUSIK]

Patrick: En person som du pratar väldigt mycket om i boken är Björn.

Martin: Björn Wesström, för mig är han den ultimata svensken, om det heter så. Det finns flera till, vi har några här inne också. Jag känner inte honom, men Stefan Löfven. Ett bra exempel innan jag kommer in på Björn var när jag skulle gå och rösta och en massa kompisar sa: ”bror, du måste rösta på Moderaterna. Bror, du vet själv. Du spelade i AIK, man hade en hundring i månaden och du fick betala så jävla mycket i skatt”. Senare när jag började tänka på hur jag och mina föräldrar kom in i landet insåg jag att det var tack vare vänstern. Men jag hade bestämt mig för att gå och rösta på Moderaterna för att få ner de här jävla skatterna. Innan jag ska gå och rösta sätter jag på TV:n och där ser jag Stefan Löfven beställa korv på TV och säga ”vem röstar du på?” och jag kände att det var som att han pratade direkt till mig. Jag kände ”brorsan, klart jag ska rösta på honom! Världens snällaste människa. Killen går och beställer korv. Om det hade varit Ugandas president hade han landat med en helikopter som blåst bort hela grillen. Vi kommer från andra situationer.

När jag träffade Björn Wesström gjorde jag så konstiga grejer som ett Rinkeby-barn gör. Jag stal till exempel. När jag stal från Statoil sa Björn till mig att: ”vi ska gå in igen Martin och vi ska betala för det där”. Inte den där utskällningen och den örfil som jag var van vid att få. Det var det som var normalt för mig. Men han lärde mig andra sätt. Jag fick komma på julmiddag med hans föräldrar och hans tjej. För mig var det som att jag var hemma. Medan med andra.. jag är tvungen att bete mig lite och vara på ett visst sätt så att de ska gilla mig, som vi har pratat om. Men med Björn var det på ett annat sätt. Han lärde mig att det inte finns några länder. Han ser inga färger, han ser bara personer och människor. Han lärde mig det och det är så jag började se på folk. Jag försöker se på folk på det sättet, även om man är programmerad att se på ett annat sätt så försöker jag se på folk som människor.

Patrick: Jag tänker att det också kopplar till att man är van vid att se att om jag gör något dumt som svart person så kommer folk förknippa mig bara med det dumma jag gjorde. Men i det här fallet får du möjligheten att träffa en person som väljer att se att: ”du är nog bra, det där var dåligt som du gjorde”. Han separerar de här sakerna från varandra och tillåter dig att växa i det här och säger att: ”nu går vi och säger förlåt för att du stal saker och sen är vi vänner igen”. För det handlar inte om vem du är, att du gjorde på det sättet.

Martin: Ja exakt sådär som du säger är det. Han gjorde såna fina saker för mig i mitt fotbollsliv och i det privata också. Han lärde mig så mycket. Att jag har ett brett ordförråd idag, kanske inte världens bredaste ordförråd men att jag har ett brett ordförråd är tack vare honom. Jag kommer ihåg att när vi var små sa jag att: ”jag ska slanga hela mitt liv, jag ska prata såhär, jag ska bryta hela tiden för det är så vi pratar ute i orten”. Björn sa så bra grejer till mig som gjorde att jag tänkte att: ”wow, det där är sant”. Jag har på riktigt förstått det här med ”förebild”. Björn var bilden före. Han gav mig många gånger bilder före. Om han sa att ”om du går åt det här hållet Martin, då kommer det här att hända. Om du går åt det här hållet kommer det här att hända”. Och jag var så envis så jag sa att ”nej men jag går åt det här hållet” och det var det som Björn sa som hände. Det dåliga hände, som går att läsa om i boken. En enkel grej: jag har aldrig gett Björn pengar. Så mycket som han har gett mig. Jag ville bli proffs i Barcelona och ha 100 miljoner och säga: ”Björn, du behöver aldrig jobba mer för du har gjort så mycket för mig i mitt liv”. Men han har gett mig så mycket och för mig är det inte mer än rätt att hylla honom i ALLT jag gör som är bra. Allt annat vore bara fel. Han var som min pappa, min bror, min bästa vän och ändå någonstans en chef.

Patrick: Jag tänker att vi ska ju också prata om.. Nu pratar vi om möjliggöraren inom Björn. Du pratar också om personer som har varit en tröskel, när du kommer in i omklädningsrum. Jag vet att du tog dig till den första träningen genom att springa.

Martin: Ja.

Patrick: …och man får se hur det finns väldigt olika förutsättningar för de som kommer och spelar. Du pratar i din bok och i din podd om personer som har stått och försökt hålla dig tillbaka och sätta dig på din plats. Vad tänker du om det?

Martin: När jag berättade om det i boken så gjorde det jävligt ont. Vissa människor, speciellt den här tränaren som jag pratar om i boken, jag fick nästan uppleva det igen när jag skrev det. Som om jag var ung igen. När jag fick höra det i podden.. jag hörde podden som publiken varje torsdag. Jag fick ingen förhandslyssning. Han som producerade podden sa att han hade en överraskning till mig. Det var till exempel att Sebastian Bojassén som idag bor i Colombia, de hade ringt honom och spelat in hans röst. Så om jag sa: ”och då sa Sebastian” i podden hade producenten lagt in hans röst. Och jag blev så chockad! Hur fan fick de tag på Sebastian? Jag har inte ens hans nummer. Och min mamma när hon sjöng.. du kanske förstår det här som är afrikan. I alla fall vi ugandier, det är jätteskämmigt för oss att säga att man har varit fattig. Det är jätteskämmigt att säga att man käkat corn flakes med vatten. Det jag pratar om är ”keeping up the appearances” man ska inte visa såna grejer. Min mamma säger att jag borde sagt till henne saker som tränarna sa till mig, ”varför säger du inte såna här grejer till mig Martin!? -Men då skulle du ha gått dit och gjort kaos och jag skulle blivit utsparkad!”. Och om jag sagt det till Björn skulle han ha gjort kaos och det skulle blivit för mycket ”han ÄR ju problem den här Martin!”. Det var därför jag höll inne med det tills jag skulle släppa boken. Jag hade aldrig berättat det för nån annan.

Patrick: För egen del också – det har varit väldigt svårt att berätta om utsatthet för rasism för föräldrar. Av den anledningen att det drabbar ju dem också. Jag skämdes inför min pappa – jag hade utsatts för rasism. Jag vet som barn att han sa ”det enda jag vill är att ni inte ska behöva uppleva sånt som jag behövt uppleva.” Och i och med det så blir det väldigt svårt att som barn berätta. Jag har upplevt det här men är det värt att berätta?

Martin: Exakt! Sen var det också om tränarna gjorde grejer mot mig och jag säger att ”den här tränaren sa så här”, och han bara ”nej jag har inte sagt så”. Det hände! Och jag tänkte jag ska aldrig säga nånting, om nån gör nånting mot mig ska jag inte säga nånting, för de kommer inte att tro på mig. Det spelar ingen roll hur bra jag är – det är nån offerkofta jag hörde om jättemycket när jag var liten. ”Sluta tyck synd om dig Martin, lägg av med offerkoftan!” Det var en gång vi var med AIKs 83:or, vi var i Danmark och min mamma hade inte packat ner nån sovsäck, hon visste inte riktigt vad det var. Hon hade packat ner en handduk att duscha med och jag tänkte vara är sovsäcken? Jag var 15 år jag visste inte riktigt själv och när jag spelat i Vasalund så hade Stefan Stark hämtat sovsäck till mig för han visste ju var jag kom ifrån. Det var alltid fixat med sovsäck och sånt där. Men nu när jag skulle åka med 83:orna för första gången, AIKs 85:or hade aldrig varit nånstans bara i Västerås över dagen men nu var vi i Danmark och då hade jag ingen sovsäck. Så jag la handduken på golvet ungefär kvart i tio, vi lägger oss tio och ingen kommer märka nånting. Då kommer en spelare och börjar torka av sina fötter på min handduk. Han bara ”är det här din sovsäck?!”. Han vet ju att det är min sovsäck – de är två år äldre, de var ändå 17 och jag 15 år. Och jag kollar på han bara ”jag kan inte slå han för om jag slår han så kommer de kicka ut mig från klubben”. Även om det är rätt för han förnedrar mig. Det fanns andra invandrare i laget också men de brydde sig om sig själva och Martin gör du bort dig så är det DU. Och jag får svälja det här bara. Vi kom tvåa i turneringen jag tror Malmö vann men jag blev turneringens lirare i den här turneringen också, och jag kommer ihåg när vi stod på de här pallarna; etta var turneringens lirare och tvåa och trea lite lägre ner. Jag kollade på mitt lag och det var på riktigt som at ingen var glad för mig för att jag fått turneringens lirare. Det var som du pratade om förutsättningar; vi hade inte dem men vi kom dit vi skulle. Jag tror att min passion i fotboll och min styrka och bensin och allt det var mycket från grejer som man gick igenom och saker man fick höra. ”Du har ingen sovsäck” och ”Du är jättefattig” och jag hade inga fotbollsskor. Björn hade sagt ”Martin har inga fotbollsskor och hans föräldrar kommer aldrig att köpa det så ni får lösa det här”. Så hämtade han fotbollsskor till mig och då fattade jag ”Shit det här är riktigt bra fotbollsskor, jag halkar inte längre”. Det var det som var min bensin tror jag!

Patrick: Ja det är viktigt var drivkraften kommer ifrån. Hela din karriär, speciellt när du kommer tillbaka till AIK igen, är ju det du vill göra att kanalisera all den frustration och energi som finns från Rinkeby och hela orten egentligen. Och göra nåt positivt av det! Det måste ju ha känts bra, men också som extremt mycket press. Du representerar nånting som inte bara är dig själv, utan extremt mycket mer.

Martin: Jo men grejen är att jag var fullt förberedd tror jag. Men många av mina vänner har sagt till mig att jag var en monstertalang, innan jag bröt benet. Sen blev jag automatiskt lite slöare men jag fick ju ännu bättre teknik. När jag var i Finland, jag berättar det här i boken, jag fick stryk av en massa finnar och sådär. Jag kommer ihåg när jag sprang runt på nätterna med boll och musik i hörlurarna och jag drömde mig bort. Jag sprang och dribblade, en bil kom och jag sprang åt andra hållet. Jag drömde mig bort – en dag ska jag komma tillbaka till allsvenskan men då kommer jag vara förberedd. För varje år som gick…efter första året i Finland tänkte jag om det inte händer nu så är de för att Gud inte vill. Sen andra året - om inte Gud vill… Vi pratar ju mycket så i Uganda ”om inte Gud vill då är det inte nu”. Tredje året, jag bara ”shit nu måste ju Han vilja!?” Då skulle jag hamnat i Deportivo la Coruña men jag hamnade inte där. Jag åkte jorden runt och sen hamnade jag i AIK till slut, efter Väsby. Och när jag hamnade i AIK då kände jag i hela roten att ”Nä – jag är redo!”- Och det var därför i den här första matchen när vi skulle spela mot Halmstad, jag spelade med ett Rinkeby-pannband. I Finland hade jag inte ens ett pannband och det var ett problem att håret kom i ögonen. Men det var inte ett så stort problem och jag kommer ihåg att jag skapade den där ursäkten lite för att domarna säger att du får inte spela med ett så stort pannband. I Euro League ficka jag inte spela med det där pannbandet för det var ”egenreklam”. Jag tänkte ” ni vet inte ens vad Rinkeby är ändå”. Då när kommer ut på Råsunda, som det var då 2009, premiärmatchen mot Halmstad och jag står med det där pannbandet… jag svär på mina barn att jag trodde jag hade en mantel bakom mig! Jag tänkte ”på riktigt – nu, nåt kommer hända, antingen jag får hjärtattack i matchen eller dör för det här är för stort – killen spelar med Rinkeby-pannband!”. Och inte ens R-I-N-K-E-B-Y med alla bokstäver det var R-BY, vi som är därifrån vi vet att det är för Rinkeby. Det var också en liten luring; domarna skulle aldrig fatta den där grejen, det är bara vi som vet det i Rinkeby att man förkorta det sådär. Och då när matcherna gick och jag märkte mer och mer att vi började närma oss nåt - att det kan bli nånting bra. Jag hade redan planerat det men det är ganska dumt att säga efter 15 omgångar – vi kommer vinna! Och jag är nobody i allsvenskan. Många gånger brukar jag tänka; det får folk ta hur de vill men jag tänker att mitt liv är en film. Allt jag gör det är en film! Nu håller jag på med musik – jag kommer vinna Grammys, jag jobbar i skolan, hämtar barn, jag är skild men nån dag kommer jag vinna Grammys! Jag kommer snacka i Äkta hela vägen 2 hur svårt det var att vinna Grammys. Så därför när jag spelar i allsvenskan 2009 och matcherna går; varje match för mig är en final! När jag mötte Djurgården - det var för mig alla de här matcherna jag suttit och kollat i Finland. Hela mitt lag sitter och kollar. De bara ”Martin, really, did you play in that league? What are you doing here!? Wow, what a sad story you broke your leg. But you’re never going back, I don’t think you’re going back!”. Det var alla de där derbyna jag satt och kollade med de spelarna. För oss i Finland var allsvenskan som Champions League. Man samlades man hade sauna-ilta innan, alltså bastukväll, drack bärs kollade på allsvenskan - som att det var Champions League! Och då när jag kom tillbaka, när vi skulle möta Djurgården var det inte ”du kan göra en okej match” det var du DÖR på plan, ingenting annat! Samma sak när vi mötte Trelleborg, jag gör en rainbow flick och ska göra en bicicleta åt andra hållet, alltså jag skulle göra ALLT jag hade tränat på! Jag ska inte lämna nånting ”fan jag kunde gjort det där i matchen!”. Det var för mig på liv och död. Så när hon frågade mig när vi spelat den där sista matchen mot IFK Göteborg ”men trodde du på det här?” och jag skriver i boken; jag skulle göra mål och jag skulle ta upp det -AIK GULD 2LAX9. Men då när hon frågade mig det var lite lugnare men allt kom igen; bensinen och bara ”KOLLA HUR MYCKET JAG TRODDE PÅ DET HÄR!”. När vi växte upp var Rinkeby bara känt för kriminalitet, det var inte känt för nånting annat. Och typ Rigo från Infinite Mass, och AYO som vi snodde från Tensta. Vi hade inte de här fotbollsspelarna - men vi var så många! Jag hade rest runt lite nu och började fatta ”Shit det finns skitmånga som mig!” men man får inte chansen. Du kanske har nån tränare som sa det de sa till mig och tänker ”fuck it det här är inte för mig” och slutar med fotbollen. Det finns skitmånga såna barn som behöver höra att ”Du kan också!”. Bästa exemplet, jag tror Robin Quaison sa det till mig ”Shit om HAN kan lyckas, då kan jag det med! Den där killen han har en skruv lös, han säger ju allt!” Jag kollar på den där intervjun ibland och SHIT var arg jag var! ”DET HÄR ÄR FÖR ALLA I BYN!!” Jag vill verkligen säga - det här var för oss! Det var det! Det var det.

[MUSIK]

Patrick: Jag tänker att vi ska gå tillbaka till unga Martin, och till skolan. I boken, och i podden också pratar du om att bokstavskombinationer inte hade kommit till Rinkeby än. Sas det! Och idag kommer du hit från att ha varit idrottslärare. Hur kommer det sig att du jobbar i skolan idag?

Martin: Det är ganska enkelt. Jag hade inget jobb. Så en dag när jag var djupt deprimerad; jag hade slutat med fotboll och jag visste inte vem jag var. Jag ska söka jobb, men jag hade dragit ut på det hur länge om helst, jag hade fotbollspengar kvar. Till slut hittade jag ”lärarvikarie” och hur svårt kan det vara? Hämta sudd till den där eleven, och jag hämtar sudd bara? Det är inte så jobbigt tänkte jag. Så jag skickar mail via arbetsförmedlingen och rektorn säger du kan komma in om två dagar. Så jag gick dit börjar prata med honom, han är ganska soft han har spelat fotboll i Gävle. Och han pratar med mig som person bara, inte Martin Mutumba fotbollsspelaren. Han ville veta hur mycket jag bryr mig om barn, men jag pratar mest om mina barn. Alltså jag vill lära känna mina barn det är därför jag skulle vilja jobba i skolan. Jag har spelat fotboll hela mitt liv, när barnens mamma sa ”kan du inte gå ut med barnen lite?” så tar jag ut den minsta i barnvagn, tar med den andra och en boll. Sen börjar vi passa till varandra och jag frågar hur det går i skolan. Det var för mig att vara med mina barn. När barnens mamma sa ”kan du kolla på en film?” så kollade vi och passade samtidigt. Jag tror att det där är en del av mina diagnoser – när jag gör en grej så går jag all-in. Jag kollade på Mallorca mot Lugano eller nåt, det var division 1 i Spanien bara för att se om det finns nån som spelar som jag. Kan jag spela i den ligan? Då var det inget lördags-fredagsmysa det var bara hela tiden fotboll. Om jag börjar jobba i skolan, min son är tio bast och den andra sonen fem år, det är ungefär den åldern jag jobbar med. Och på två-tre månader blev mitt tålamod med dem mycket bättre! Det var inte som att jag var en galen farsa som skrek men det var typ ”om jag säger sätt er ner, hur kan ni inte sitta ner?”, Jag förstod inte den grejen för jag hade varit så frånvarande som pappa. Mamman gjorde allt! Vi snackar allt, hon fixade alla kalasen, jag kom dit som att det var jag som fyllde år. Jag var så inne i fotbollen. Det är svårt att fatta det om man inte är inne i fotbollen, man kan säga du kanske borde spelat lite mindre fotboll men då hade jag kanske inte varit lika bra. Men när jag kom till skolan och började jobba där då fattade jag själv, när jag skulle säga till nån elev ”DU…” nej Martin lugna ner dig -du var exakt den där ungen. Du var SKITJOBBIG. [skratt] Så hitta istället medel för att möta den här eleven. För mig finns det nästan inte att jag skriker i grupp. Bara på idrotten ”OK samling på mattan!” och det. Inte ”VA FAAN!” - det finns inte. Det finns ju alltid en anledning till att eleven har gjort nånting. En elev i min klass; han älskar superhjältegrejer. Han älskar Luigi mansions som det heter min minsta son kollar på det där också. Och han är alltid så snabb med att svara på alla frågor, och då gör jag så att jag ger honom alla frågor på papper innan. Han får skriva svaren men har får inte svara högt när jag frågar resten av klassen. Och sen om han svarar X antal rätt, han förlorar nästan aldrig den här tävlingen mot mig, då kör vi en lek hela klassen. Han får bestämma vad vi ska göra, vara bovar eller nåt, vi leker det i klassrummet. Då blir han sedd, då leker vi hans grej. Sen har vi andra anpassningar till de andra barnen. När jag var liten och läraren bara ”Sätt er på era platser!” och nu när jag kan säga det så tänker jag varför ska det sitta på sina platser? Det kanske är skitjobbigt för nån att sitta på sin plats! Det är jobbigt att bara sitta såhär och lyssna på en lärare i fem minuter. Jag hade jobbigt när jag var i AIK, i femton minuter när tränaren bara ” vi ska möta Göteborg nu, de ser ut såhär…”. Det var skitjobbigt för mig, jag kan lägga in bara en hörlur, jag måste lyssna lite musik, kanske bara slå till den andra killen… Och du vet alla satt bara rakt fram, jag tänkte shit vilket tråkigt lag, ingen är som mig. Det är samma sak i skolan. Och de här är barn, 7-8 år. Läroplanen säger en grej att alla ska sitta ner men man måste frångå den lite, för den är skriven från way back. Om du har ett barn som inte kan sitta still, då får han gå runt i klassen. Bara han inte stör nån.

Patrick: De behoven som du kanske hade i skolan, om du skulle vara lärare till dig själv i den åldern nu, vilken typ av bemötande tror du att du skulle varit i behov av?

Martin: Mycket kärlek. Mycket kärlek, för du kunde se på mig, garanterat, att den här killen får stryk av sin pappa. Du kunde se ärr, men om du sa till den här killen ”jag ringer hem” då blev han rädd. Då kanske du kunde ha frågat ”hur är det hemma?” Man får fråga så, jag har frågat barn om det är bra och så och det är inte att du snokar, det är att bry sig. Men det var en annan tid, jag vet inte, det är svårt att döma lärarna på min tid.

Patrick: Men hur skulle man vilja att det såg ut idag? För det finns ju personer som har samma behov som du hade; det finns jättemånga. Så om vi tillåter oss att fundera på vad…

Martin: Då tänker jag att det är mycket kärlek, och på vår skola finns ju elevhälsan. Då får du som anonym elev skicka in till de ansvariga hur det känns i skolan, du kanske har det dåligt hemma… Eller du får säga ditt namn och så kommer de och pratar med dig, tillsammans med specialpedagogen och en annan lärare. Det där tycker jag är fantastiskt, vi hade inte de där sakerna så kanske Martin hade behövt en sån som kunde prata med en. Jag har en vän som jobbar i den gamla skolan som jag gick i, de säger att det huset var ett misslyckat projekt. Hela skolan var som det här biblioteket vi sitter i, och sen hade vi en barack bredvid, och där var vi. Jag gick i en klass där det var förståndshandikappade i klassen, det skulle inte hända idag i skolan. Vi satt där i klassen och hon pratade om ”han tar din cykel, hon tar min cykel…” Alla skulle sjunga samma sak. Några sjöng inte samma sak! Då kör vi det igen. Vi snackar på riktigt i en och halv timme! När jag har pratat med dem som gick i samma klass, när jag berättade om det i podden och den här tjejen började gråta. ”Kommer du ihåg det alltså? Hon var ond!” Vi fick en rast om dan! Nu i skolan, jag har förskolebarn och barn som går i ettan, alltså vi har tre raster. Innan de slutar, klockan ett. Fattar du hur mycket rast man har då? Vi hade en rast, och med en som mig, vi hade ändå glas så vi kunde se de andra barnen lekte. Fattar du paniken? ”Ey de leker därute, vi måste ut, vad håller hon på med?!” Men det var ju hennes grej, vi skulle inte var med de andra barnen. Barn ska röra på sig. Du vet barn idag; jag har min femåring de kollar på mobil och iPad, det går såhär snabbt hela tiden. Då måste barn gå ut, det är svårt för dem att sitta still i 45 minuter. Det är svårt! Man måste kanske gå ut och hitta på andra grejer, som är ungefär samma sak.

Patrick: Som avslutning, det här med ”äkta hela vägen” varför är det så viktigt att alla barn känner till det här och vad är det man kan ta med sig från det?

Martin: För mig är det till exempel, i skolan, om du ser nånting är fel eller så… Du gör inte det bara för syns skull, om vi säger att nån glömmer sin plånbok härinne då går jag och ger den till er bara för att nån såg mig göra så. Man gör det för att man är ren nånstans i kroppen. Då är man äkta mot sig själv. Jag säger till barnen ”var äkta mot dig själv!” automatiskt kommer det inspirera nån annan. Jag tror nånstans att alla blivit programmerad av föräldrar att vissa grejer är rätt och andra är fel. Sedan när man börjar spela fotboll eller musik eller vadsomhelst i livet – om man är äkta mot sig själv så kommer man må bra. Jag säger till kids också – min bok är som en bibel för att visa vad som är rätt, och vad som är fel. Allt finns med! [skratt]

Patrick: Martin Mutumba, tack för att du ville vara med i svenskhetens villkor!

Martin: Tack för att jag fick komma!

Helena: Tack så mycket Martin Mutumba och Patrick Konde. Den här podden produceras av Bibliotek Uppsala.