Sök böcker, filmer, musik...

Helena Pennlöv Smedberg: Hej och välkomna till Bibliotek Uppsala-podden. Dagens avsnitt är det första i en serie vi kallar Den lyckade människan. Journalisten Ellinor Skagegård leder de här samtalen.

Vad tänker du på när du föreställer dig en lyckad människa? Framgång och pengar? Makt och utseende? Den perfekta föräldern med perfekt partner och välartade barn? Och vad är skillnaden mellan att vara lyckad och lycklig? Vi lever i ett bekräftelse- och prestationssamhälle och i den här serien vill vi undersöka normerna och markörerna för lycka idag.

I det här avsnittet möter vi journalisten Adam Svanell som skrivit boken Anonyma prestationister. Temat i boken är arbete och inte minst stress. Hur har synen på vårt arbete förändrats? Varför blir så många utbrända i dagens samhälle? Och vem är man om man inte klarar av att prestera?

Välkommen till avsnitt 12!

Ellinor Skagegård: Hej, Adam Svanell författare och redaktör på Svenska Dagbladet. Vad roligt att ha dig här. Vi känner ju varann lite sen tidigare. Du är anställd på Svenska Dagbladet och jag är frilansmedarbetare där.

Det här är ju en arbetsplats som förekommer mycket in din bok Anonyma Prestationister, som vi ska prata om idag. Du skriver då utifrån dina egna upplevelser om stress och utmattningssyndrom och om vårt förhållande till arbete, tid och till oss själva. Och det här samtalet ingår i ett tema, som den här boken passar väldigt bra i, och temat är "den lyckade människan" och vår syn på vad det är.

Så jag tänkte inleda med en lite svår fråga. Jag har förberett dig på den så du har kunnat tänka lite. Vad tänker du på när jag säger "lyckad" eller en lyckad människa, vem är det?

Adam Svanell: Ja det var en svår fråga tycke jag, men det som slog mig när jag tänkte på det är att jag tror inte "lyckad" är ett ord som jag själv brukar använda om folk i min omgivning. Men med det sagt så tror jag verkligen att jag inte ser framför mig en ”Moder Theresa-person” som gör gott för andra, utan jag tror att jag tänker direkt på en person som är snygg och har gott om pengar. Har hög status och gör någonting prestigefyllt. Så jag känner att "lyckad" nästan är ett ord som kapats av prestationskulturen.

Ellinor: Och det är ju den vi ska prata mycket om, den här prestationskulturen. Jag håller med om att ordet "lyckad" kanske man inte använder så mycket, men jag tycker ändå att det innehållet genomsyrar vårt samhälle idag.

Adam: Absolut, en av mina grejer, mycket av det tankearbetet som jag hållit på med i den här boken, det handlar ju kanske om att jag har börjat bottna i saker som jag alltid har tyckt. Det var inte så att jag tidigare tyckte att till exempel; det viktigaste i livet är att bara vara framgångsrik i karriären eller ha gott om pengar eller vad det nu är. Men sen när jag började betrakta hur jag levt så var det mer som att jag hade betett mig som att det var så. Och det ligger väl i linje med det du sa. Att även om man inte använder ordet så kanske det ändå är någonting som spökar i en föreställningsvärld där bak någonstans.

Ellinor: Men vi ska ju börja lite grann för de som inte har läst din bok och också ge en liten återberättelse till de som har gjort det: Din bok börjar ju vid ett datum. Den fjortonde november 2016. Du kan väl berätta lite kort om vad det är som händer den här dagen, för det är lite det som är grunden till att du skriver den här boken och sitter här idag.

Adam: Ja men då är jag ju 34 år gammal och har jobbat några år på Svenska Dagbladet. Har ett jätteroligt jobb och sådär, men har väl under en period väl haft det ganska stressigt, just framför allt på arbetet då. Och märkt att jag inte har mått bra. Det har varit många gånger under den här hösten som jag sagt till mig själv ”åh gud vad jag känner mig stressad” och så. Och det har liksom byggts upp och jag har haft sömnproblem, jag har haft svårt att fokusera och olika typer av symptom. Men då har jag lurat mig själv med att det är ingen fara för jag ska nämligen vara ledig en månad under den här hösten. Det är ju ingen fara att jag inte har haft ledig utan jobbat varje dag för jag ska ju vara ledig en månad sen.

Men i själva verket så har jag ju tagit ledigt den här månaden för att jag ska försöka skriva klart en bok som jag höll på med. Så det som händer här är ju egentligen att när jag väl kommer fram till den här ledigheten på en månad så mår jag väldigt dåligt och borde väl egentligen bara ha tagit en månad och sovit ungefär. Men istället har jag ju byggt upp väldigt mycket idéer om hur jag ska få det här gjort på det här bokprojektet under den här månaden. Så hela den här månaden blir bara så att jag mår sämre och sämre. Sover sämre, får mindre och mindre gjort och liksom insjuknar i diverse olika symptom och det blir någon slags ond spiral. Så när boken börjar då är det den första dagen jag är tillbaka efter den här hemska månaden. Och då har vi, ungefär ett sånt här samtal som vi sitter och har här nu som jag ska medverka i på kvällen på Oscarsteatern. Jag ska intervjua Leif G. W. Persson.

Strax innan jag ska åka dit, jag har liksom putsat skorna och gjort mig fin i håret ungefär och ska åka, så får jag väldigt ont i bröstet, yrsel och ja, panikångest, mår jättekonstigt och hamnar sedermera på akuten. För att inte göra det för ingående så kan man säga att när jag några dagar senare kommer hem från akuten då är jag ju helt trasig helt enkelt. Och då börjar den här resan eller vad man ska säga.

Ellinor: Och du beskriver ju i boken, du nämnde ju lite var du befann dig vid den här tiden i yrket, att du var på en väldigt bra plats på många sätt. Du hade ett yrke, om vi ska använda den termen som många anser som ”väldigt lyckat”. Du har ett stort socialt nätverk, du gör väldigt mycket. Och det här då som händer dig, den här kollapsen om man får säga så, den kommer ju inte från ingenstans utan du tittar ju tillbaka i ditt liv. Hur du hela tiden har strävat efter självförverkligande. Varför var det så tror du och hur tog det sig uttryck?

Adam: Varför det blev så att jag blev sjuk, eller?

Ellinor: Nej, jag tänkte det här att du hela tiden har strävat efter det här självförverkligandet, att lyckas och att prestera på olika sätt.

Adam: Det är en bra fråga och jag söker ju på lite olika ställen i boken för att besvara det. Men jag menar, jag tror att såklart en hel del handlar om min familj och min uppväxt. Och jag beskriver ju där just hur båda mina föräldrar är ganska, på olika sätt personer som är högpresterande. Min pappa är mer en klassisk karriärist som har haft höga chefspositioner, medan min mamma då är mer en person som aldrig sitter still och alltid bakar sitt eget bröd och syr sina egna kläder ungefär och bara aldrig vilar. Så det är klart att det tror jag spelar roll. Sen försöker jag ju ändå titta på... jag läste ju jättemånga böcker om stress och utbrändhet under mitt researcharbete och en ofta återkommande bild är ju den att man pratar om ”maskrosbarn” till exempel. Många som blir utbrända är maskrosbarn. Man kanske har kommit från en tuff uppväxt och det enda sättet man har kunnat känna sig älskad på har varit att visa sig duktig och det är bara då man fått kärlek och så. Och det känner jag inte igen i mitt liv alls. Utan jag känner ju snarare tvärtom att det mina föräldrar fick mig att känna var inte att jag bara dög när jag presterade. Snarare var det så att de fick mig att känna mig som att jag var så himla duktig så jag skulle kunna prestera hur mycket som helst på kanske en nivå som inte var realistisk. Förstår du hur jag menar där?

Ellinor: Jag förstår verkligen och jag känner igen mig.

Adam: Så där ligger problematiken på ett helt annat sätt eller ser ut på ett helt annat sätt än hur den brukar beskrivas. Men sen då i och med det här... jag jobbar ju med några olika begrepp i min bok och säger då… jag går ju i en grupp, gruppterapi, och då beskriver jag det som att vi är som "anonyma prestationister". För det känns om att vara på en sådant där AA-möte, fast istället för att alla pratar om sina problem med missbruk eller alkohol så pratar alla om hur de hela tiden har problem med att falla tillbaka i att de måste vara och visa sig så duktiga. Så det är en bild som jag börjar med i början av boken och laborerar med, men sen så vidgar jag ju mer och mer för att istället för att säga: "vi är prestationister" så pratar jag om "prestationism".

Ett begrepp som ofta används i den här "stress-litteraturen" är ju "prestationsbaserad självkänsla". Och det är just det här att man för att känna sig duktig måste man hela tiden prestera. Då var det ju som så att ju mer jag tänkte på det här, såg omkring mig, så började jag mer känna: men är det verkligen bara vi här i rummet som har prestationsbaserad självkänsla är det inte så att hela vår tid har prestationsbaserad självkänsla? Väldigt mycket av det här var så allmänt. Därför ville jag inte heller fastna för mycket i min individuella historia. Det finns ju en inbyggd svaghet i alla sådana tolkningsmodeller när man tittar på nånting som händer så många. Det är jättemånga som har drabbats av den här diagnosen och om man då tror att förklaringen är att man haft en jobbig barndom. Då skulle det vara så att jättemånga plötsligt fått en jobbig barndom under det här senaste decennierna. [musik]

Ellinor: Men om man hamnar någonstans i det då, för som du säger är du ju verkligen inte ensam om att drabbas av det här. Du skriver att under 2010-talet så sexfaldigas antalet sjukskrivningar för utmattningssyndrom på några år. Och stressrelaterade diagnoser är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Du går in på det, det är ju ganska många olika orsaker till det i boken, men kan man på något vis sammanfatta lite grann. Varför händer det här nu, stress är ju inte något nytt men det tar sig lite olika uttryck och man beskriver det på olika sätt i olika tider.

Adam: Man kan sammanfatta det långt...

Ellinor: Det kan du göra om du vill... [skratt]

Adam: Nämen jag tror att dels det finns aspekter som har att göra med hur vården ser på symptom och många av symptomen för "utmattningssyndrom", som är termen då för den här diagnosen, överlappar till exempel depression. Så att det är klart... sexfaldigas... jag kanske inte ska säga att det "går mode" men att det kanske blir så att om det blir ett väldig fokus på just den här diagnosen, så kanske det blir lite fler som också får den när de kunde ha fått en annan diagnos i ett annat land eller en annan tid och så.

Men bland de förklaringsmodeller jag tittar på så tittar jag dels på de som är ganska konkreta, som arbetsmarknaden: många av de branscher som är särskilt drabbade är just såna där man har effektiviserat väldigt mycket och dragit ner. I och med digitaliseringen kanske man har lagt på mycket nya uppgifter. Det ska vara mycket mätning och mycket dokumentation och så. Det finns ju många sådana aspekter som man kan se med just de branscher som är mest drabbade, att de har gemensamt.

Ellinor: Mycket sånt "new public management"...

Adam: Mycket sånt! Och även att det kanske finns en annan subkategori som kanske är mer den jag då tillhör... just det här med det "gränslösa arbetet". Plötsligt kan man arbeta när som helst, varsomhelst och man kan ta med arbetet hem. Samtidigt som man förväntas vara på arbetet varje dag samma tider och så. Så där finns det sådana faktorer. Men sen har väl jag liksom hypoteser kring andra saker i samtiden, så som jag tänker, kan påverka.

Man kan säga så här, ett resonemang som jag har är ju just om det här med: vad är stress? Kan man säga att det är mer stressigt idag än i någon annan tid? Om man går tillbaka och läser i tidningsarkiven så kan man ju se att folk beskrev "det stora problemet med stressen" för folk på femtiotalet eller till och med i slutet av 1800-talet.

Ellinor: Jag tror du citerar August Strindberg någon gång som klagar på stressen.

Adam: Exakt, det är otroligt jäktigt med det nya moderna livet och så… Det är klart att när man ser tillbaka så kan man ju som vissa har dragit slutsatsen att stress bara är en del av livet. Alla tycker alltid att de är stressade. Det är ju omöjligt att veta såklart men jag tycker när jag går tillbaka att det ändå går att tänka sig att "stress" kanske inte nödvändigtvis är en del av livet men ändå en del av det "moderna" livet. För den här första diagnosen som är väldigt lik utbrändhet som heter "Neurasteni", den upptäcktes ju på 1860-talet och det är liksom precis samma period som man kommit ganska långt in i industrialiseringen; man börjar med egna klockor, och man har fotogenbelysning inomhus så man behöver inte gå och lägga sig på kvällen, samtidigt som privat- och lyxkonsumtion kommer till. Så oerhört mycket av det som vi förknippar med det moderna samhället, kapitalismen och så, kommer ju ungefär samtidigt, samtidigt som folk vad man kan se börjar insjukna i den här typen av sjukdomar. Men då tänker jag: okej det kanske inte är realistiskt att säga att just är vår tid som är ”stressens tid”. Men när jag har tänkt mer på det så har jag tänkt: nej, men den kanske inte är mer präglad av stress än andra tider, men möjligt att den skulle kunna vara mer präglad av "kronisk stress".

För det är ju det här att... som till exempel filosofen Byung-Chul Han, en sydkoreansk filosof som jag gillar mycket, skriver att livet idag präglas av att det inte finns några mellanrum. Där tänker jag, det som stressforskningen visar väldigt tydligt är ju att stress inte nödvändigtvis är skadligt, det är ju helt naturligt att man blir utsatt för stress, men det som är skadligt är att inte få återhämtning. Alltså stress som bara pågår och att man aldrig får gå ner riktigt i varv. Där tänker jag att man i varje fall kan tänka sig att det är en viktig faktor, och det är ju stressforskare som också är inne på det spåret: man kanske jobbade ännu hårdare för hundra år sedan är vad vi gör idag, det gjorde nog väldigt många - men sen gick de och la sig. Medan idag finns det flera faktorer som gör att det där är svårare. Dels att man har den här tekniken, belysning jämnt som gör att allt är igång och telefonen som gör att du alltid kan vara distraherad och aktiverad och hjärnan aldrig går ner i varv. Men sen också det här; prestationskulturen där man förvandlar saker som borde vara en avkoppling eller borde vara fritid till något som nästan liknar arbete på något sätt.

Ellinor: Det är ju ganska roliga exempel i din bok, inte så tungt. När du ska laga middagar så ska det bli det mest fantastiska… allting blir arbete till slut.

Adam: Det var påtagligt när jag läste och gjorde research om vad som förändrats inom arbetslivet, och då är det ju mycket såna faktorer jag nämnde tidigare; mer och mer dokumentation. Allting ska mätas och betygsättas. Och det är ju så det är i privatlivet också! Man ska mäta löprundan och antal steg och allting, och sen ska man lägga ut allt och bli bekräftad av andra människor och få likes. Man pratar i termer om projekt i livet och maximering. ”Kommer jag till min rätt i relationen med den här människan? Bor jag på rätt ställe? Borde vi renovera?” Det blir mer och mer arbetslikt.

Ellinor: Kanske också en förväntan på att alla våra val ska göra oss väldigt lyckliga hela tiden? Det är den normala utgångspunkten.

Adam: Ja, och att det är nånting oerhört förkastligt med potential som inte kommer till sin rätt.

Ellinor: Jag läste en avhandling som kom ut 2016 om vår syn på arbete, och att det ansågs väldigt skamligt att ha ett arbete som man inte älskade. [skratt] Att det liksom inte finns någon ursäkt för det utan alla ska älska sitt arbete, det är själva grunden. Och så har det ju verkligen inte varit förut; då var arbetet något man gick till för att tjäna sitt uppehälle och sen gick man hem och gjorde nåt annat som man tyckte om att göra. Du beskriver ju till exempel hur det i ansökningen till också väldigt lågkvalificerade yrken, står hur man ska BRINNA för den här extremt tråkiga arbetsuppgiften.

Adam: Ja ja, ”Kundservicemedarbetare på deltid på telecomföretag i Örebro – vi vill ha dig som brinner för att svara på frågor och vill ha kul på jobbet!” Det är ju ett sätt att prata om arbetet som skapar förväntningar som inte alls ligger i linje med vilka arbeten som faktiskt finns och behöver utföras av de flesta människor.

Ellinor: Det har ju en väldigt positiv klang; att ha ett kall, och att brinna för nåt. Men vad kan du se för problem med det?

Adam: Dels är det ju väldigt lätt att inte känns sig nöjd med sin situation för att man hela tiden siktar på nåt annat. Man har den här bilden, som kanske jag också haft, att man vill vara allra bäst. Det räcker inte med att göra nåt som är helt okej, utan det ska vara så oerhört tillfredsställande och man ska vara så oerhört framgångsrik. Sen är ju risken att man pressar sig själv för att komma dit, man älskar det här jobbet så mycket så att det blir gränslöst och man därför blir sjuk. Som jag blev.

Ellinor: Tanken bakom den här poddserien är den som en fortsättning på en artikelserie som jag skrev i Svenska Dagbladet som hette just ”Den lyckade människan”. I första delen så intervjuade jag Alexander Pärleros, som ju är en entreprenör och driver podcasten Framgångspodden. Den nämner ju du i din bok en hel del och den här podcasten är det ju väldigt många som lyssnar på. Han intervjuar då framgångsrika personer och den är som du skriver väldigt genomsyrad av det här amerikanska idealet att den som vill mest vinner. Det finns aldrig nån ursäkt att inte bli framgångsrik. Du tar upp några exempel som du tycker särskilt illa om, och vänder dig också emot det här tänket. Varför då?

Adam: Ja jag tyckte det var intressant att ha något att utgå ifrån, och Framgångspodden är en av Sveriges största podcasts. Och som du sa, den är så otroligt genomsyrad av den här typen av grejer jag ville belysa. Det var intressant att gå lite närmare; vad är det egentligen de säger här och vad är det som förmedlas till så otroligt många människor. Det jag kallar för prestationism, det är ju nästan dyrkan av driv, hårt arbete och självförverkligande. Och framgång! Jag tycker att det är nåt ganska brutalt, eller grymt i det här särskilt när man lyssnar på vad de verkligen säger.

En passage jag verkligen fastnat för i ett av de här avsnitten är då Isabella Löwengrip intervjuas och säger ”det är som Petter Stordalen brukar säga är ju att framgång är inget du kan ha, det var nåt du hade igår och kanske kan få i framtiden”. Och då säger Alexander Pärleros såhär ”Du är aldrig bättre än din senaste prestation, man kan aldrig slappna av.” Det tyckte jag var så obarmhärtigt, de här till synes oerhört lyckade personerna, rika och framgångsrika och kända så sitter de här och enas om att man aldrig får slappna av en endaste dag.

Andra budskap i podden är en gäst som har mottot ”Utvecklas eller avvecklas”. Det handlar då om att man måste i allting i livet vara på väg nånstans, den dag man försöker bara behålla sitt jobb, eller sin relation så kommer den dö ut. Och med allt sånt där så finns det ju såklart ett mått av sanning i det här och jag menar ju inte heller att man ska bara ligga hemma och ruttna bort framför TV:n. Men när så otroligt många människor lyssnar på de här budskapen dag ut och dag in, och alla de här rika, kända personerna berättar hur man ska jobba ännu hårdare och Pärleros säger att ”man ska lägga 98% av sin tid på att förverkliga sina mål”. För mig med min historia så tycker jag till slut att det är ganska sorgligt. Och osunt!

Ellinor: Jag pratade med en vän som har mycket problem med ångest, och hon sa just det – för mig är tillvarons mening att klara mig. Ska jag då avvecklas? Jag kände igen mig väldigt mycket i din bok; det här med att vara sina prestationer. Hur kände du när du inte längre kunde prestera?

Adam: Det är en bra fråga. Jag kände mig väldigt vilsen faktiskt. Sen tror jag också jag lurade mig själv lite, dels gjorde jag det här tillfrisknandet också till en prestation. ”Jag har blivit sjuk men nu ska jag minsann ta mig tillbaka!” Jag gjorde alla de här hemläxorna i rehabiliteringen tog jag verkligen mig an, det var liksom mitt nya projekt.

Ellinor: Du skriver att du skulle bli bäst på att inte prestera. [skratt]

Adam: Ja exakt, så kändes ibland. En av anledningarna att jag skrev en bok, det var ju verkligen inget jag planerat. När jag var sjuk då klarade jag ju inte av att skriva. Men jag tänkte ju ändå en massa och mycket av det skrev jag ner snabbt, kanske nån gång jag ändå ska skriva en artikel om den här upplevelsen. Jag lurade mig att jag på nåt sätt skulle ha glädje av det här. Det kan jag tycka själv att det är lite sorgligt att jag inte kunde tillåta mig själv att bara vara i detta men…

Ellinor: Det fick liksom inte bli ett förlorat år, det skulle ha nån slags mening?

Adam: Ja, lite så. Och det märker jag nu när jag kommit ut på andra sidan av den här långa processen, och har tänkt och skrivit så mycket om de här och försökt ifrågasätta hela min världsbild. Men nu när jag ändå är tillbaka i livet på ett mer vanligt sätt så faller jag ju lätt tillbaka i de här gamla mönstren ändå. [musik]

Ellinor: Det står ju baksidan på din bok det här ”är inte den typiska sjukdomssagan där författaren kommer ut på andra sidan som en ny och starkare människa”. Vem har du kommit ut som?

Adam: Jag lärt mig jättemycket om mig själv och om livet och världen och allt möjligt. Och arbetet och så. Jag tror jag bara vände mig mot tanken att skriva den här otroligt återkommande bilden att man berättar en sån här historia… Dels dramaturgiskt hur man bygger upp den, att den slutar otroligt lyckligt och man kommer ut, och det är en storslagen återkomst. Att man i efterhand är tacksam att man fick den här erfarenheten för jag lärde mig så mycket om mig själv. Det kändes oärligt för så har det inte varit för mig, jag hade mycket hellre bara lärt mig de här läxorna genom att läsa en bok om saken. Det har ju varit väldigt dyrköpta erfarenheter! Det har varit väldigt plågsamt, och är fortfarande väldigt begränsande jämfört med hur jag mådde tidigare och vad jag kunde göra och så där. Det var viktigt för mig att markera att jag inte ville berätta den typen av historia.

Ellinor: Vad är största skillnaden då? Hur du lever och arbetar idag?

Adam: Jag har ju skaffat mig en massa vanor att ta mer hänsyn till. Jag kan inte köra en vecka och jobba 14 timmar om dagen och sen vilar jag nästa vecka. Jag har inte den högre växeln att lägga in riktigt, det är den största skillnaden. De frågeställningar jag diskuterar i boken är varför jag gör vissa saker och att inte drivas för mycket av bekräftelse eller status utan lite mer - kommer det vara roligt eller utvecklande att göra.

Ellinor: Du har ju skrivit en bok också det är ju ändå en klassisk prestation får man säga. Det kräver mycket tid och man vill ju att det ska synas och läsas och recenseras. Hur tänkte du kring det?

Adam: Man skulle kunna se det faktum att jag skrev boken som ett stort misslyckande för den här nya Jag. Det var ju verkligen inte så att jag tänkte skriva en bok, innan jag skrivit nåt var jag inte övertygad om att det gick att skriva en intressant bok om det här ämnet. Jag tyckte att det var ett lite för ”light” ämne; att det kanske inte skulle vara så lätt att intellektualisera och göra intressant. Men sen hade jag ju alla de här anteckningarna då och sen när jag kom tillbaka till jobbet så kände jag att jag borde nog ändå göra nånting av det här. Så då skrev jag en artikel om det, och jag har aldrig fått sånt genomslag för nånting jag skrivit under alla jag har jobbat. Då menar jag inte bara att det var många som läste eller mycket i sociala medier utan många som hörde av sig och sa att artikeln betytt så mycket för dem. Då fick jag frågan om jag ville göra en bok, och jag tänkte först ”nämen, det går ju inte”. Jag har ju precis stapplat mig upp på benen igen, och jag visste att skriva en bok är ju så otroligt krävande.

Ellinor: Det var ju också en bok du satt och skrev när det brakade ihop?

Adam: Exakt! Så det var ju mycket som talade emot, men olika praktiska faktorer gjorde att jag till slut kände att ”okej jag gör det här”. Men det var verkligen inget enkelt beslut. Och mycket riktigt så blev det ju… Jag hade tänkt att skriva en ganska tunn bok, men under arbetets gång så höjdes ambitionsnivån gång på gång. Om jag då spoilar slutet här så får den som inte vill höra hålla för öronen. [skratt] Men när jag var precis i slutarbetet så blev jag till och med sjukskriven några veckor, jag fick tillbaks symptomen. Och ett tag trodde jag nästan att nu börjar allt om! Men så illa var det ju inte; det tog bara några veckor innan jag kunde börja jobba igen.

Men det var ju verkligen en otroligt dubbel upplevelse att skriva. Å ena sidan var jag tvungen att gräva ännu djupare i alla de här sakerna jag hade funderat över, läsa och reflektera jättemycket och kunde inte bara känna att nu mår jag bra igen och nu går jag vidare. Jag fick ju verkligen bottna i allt det här. Men å andra sidan gjorde bara det faktum att skriva en bok, fick mig att återuppta en del osunda grejer jag hade börjat komma bort från, bara för att få ihop det där.

Ellinor: Det är en väldigt svår fråga det där, det måste ju finnas en balans där. Ska man helt sluta, och bara leva i nuet och känna solen mot ansiktet och känna hur kaffet smakar, eller får man ha drömmar och drivkrafter och saker man vill uppnå? Hur ser balansen ut för dig?

Adam: När jag gick i rehabiliteringen så gick man ju då bland annat i terapi med en psykolog och hon ville att jag skulle öva på det här att göra saker dåligt. ” Du behöver inte vara en sån perfektionist, utan skriv ett slarvigt mail eller bjud hem folk och städa inte och skriv en dålig artikel” och så. Då var det lite jaha -slarvigt mail, bjud hem folk men sen när jag kom till en dålig artikel då kände jag liksom, det var… Jag menar inte att jag aldrig skrivit en dålig artikel, det har jag garanterat gjort, men inte med vilje! Där tog det emot för mig, att det som jag tycker att jag kan och som jag lägger ner så mycket energi på, att börja göra det med vänsterhanden. Det kanske är en svaghet hos mig att jag inte kunde gå så långt. [skratt]

Ellinor: Eller nån form av kollegialt ansvar? [skratt]

Adam: Det har jag inte kunnat få ett sånt förhållningssätt utan snarare tänkt att jag ska välja mer och man kan inte göra allt. Vissa grejer får man fortsätta jobba hårt med men att sätta gränser och inte tro att man kan göra lika många saker. En grej som jag leker med i boken är ju tankeexperimentet ”tänk om jag är en medelmåtta, och det kanske är okej?” Och det är intressant att jag har märkt att det, som jag ser som en bekräftelse på den här prestationismen, det är det i boken som folk har svårast att ta till sig. Jag får ofta frågar om det i intervjuer, folk kan inte riktigt förstå den tanken. ”Men vadå, du kan väl inte skriva en bok om du är en medelmåtta?!” På nåt sätt är det som att det irriterar folk, den här idén om att man skulle göra nåt som en medelmåtta.

Jag vet inte, om man tänker på vad ordet betyder så betyder ju att man är genomsnittlig och att man inte är fantastisk och så mycket bättre än mängden. Och det är vi ju alla i princip! Sen kan jag väl förstå att, visst jag får ge ut böcker och har ett bra jobb och så då kanske det är lätt för mig att säga att man ska vara en medelmåtta, medan om jag hade jag varit arbetslös hade det kanske framstått på ett annat sätt. Jag kan ändå känna att det finns ju andra som har finare jobb än jag och säljer fler böcker och så. Jämfört med dem är ju jag en medelmåtta, så jag har ändå lite svårt att förstå den här enorma laddningen som verkar finnas i det här.

Ellinor: Laddningen kanske finns i det här tabut att bara vara nöjd.

Adam: Nöjd anses ju ofta vara ett sånt otroligt fult ord. Det förstår jag inte; det är väl perfekt om man är nöjd! [skratt]

Ellinor: En fråga till jag tycker är intressant; och jag läste en artikel som du skrev häromdan bara, om post-covid. Det är lite relaterat, föreställningar om stress och utmattningssyndrom som nånting diffust. Det är mest kvinnor som drabbas, och opinionsbildare talar om kultursjukdomar. Att det här är nåt för individer som inte klarar av livspusslet. Du nämner flera exempel, och jag har själv hört folk i min närhet säga ”jag skulle bli utbränd om bara jag hade möjligheten, men jag hinner inte”. Det är bara att bita ihop. Det öppnar ju upp för att du och alla andra, om ni bara hade skärpt er, så hade ni inte blivit utbrända. Vad tänker du kring hela den bilden?

Adam: Jag vill inte göra mig själv till en alltför stor martyr, de flesta människor omkring mig har varit väldigt förstående. Det är ju ganska vanligt med utmattning och utbrändhet. Men det finns ju nyanser just i hur man pratar om det och vad folk säger. Just en återkommande grej som jag hört många säga är ju ”jag har också haft det stressigt i långa perioder men det har inte varit nåt val för mig att sjukskriva mig”. Bara det att man säger ”sjukskriva mig”, och inte ”bli sjukskriven”. Det är ganska långt från den erfarenhet jag själv och många i gruppen hade. Man får det att låta som att man gör ett aktivt val ”det blir för jobbigt, jag tar och blir utbränd som en utväg”. Det som utmärker många av oss som blir sjuka är ju att vi gör vad som helst för att inte göra det valet, man bara fortsätter att pressa sig själv, och till slut gör kroppen det valet åt en.

Ellinor: För du vänder dig emot det här att det skulle sitta i det psykiska. För dig är det en väldigt fysisk upplevelse?

Adam: Gränsdragningen mellan kroppsligt och mentalt är ju ganska svår att göra. Det räknas ju som en psykisk sjukdom, en stressjukdom, så jag ska inte säga att det inte har nånting med hjärnan att göra. Men jag har upplevt det som en enormt kroppslig upplevelse framför allt, en del definitioner som man läser om vad utbrändhet är kan ju vara till exempel ”ett nytt sätt att vara olycklig på” läste jag att nån tänkare hade beskrivit det som. Det stämmer inte alls överens med det som jag upplevt, för mig var det mer som en allergi. Huvudvärk, tryck över bröstet och tinnitus, yrsel och en massa saker som händer i kroppen. Mycket mer det än en sinnesstämning som har varit förändrad.

Ellinor: Det har varit jätteintressant att få prata med dig, och jag tyckte verkligen om din bok. Jag tror att väldigt många nog kan känna igen sig i den, även om man inte kommit så långt än att man ”kraschat” eller ”gått in i väggen” eller ”blivit utbränd”. Du reflekterar en del kring de här olika begreppen. Om du får skicka med dem som lyssnar nånting?

Adam: Oj.

Ellinor: För att inte göra det så stort; du skrev att du fick skriva ett brev till dig själv under terapin, som du fick skicka till dig ett halvår senare. Du tyckte själv att det var lite…

Adam: Just det, det var ett lite cheezy brev! Jag hade skrivit nånting i stil med ”var schysst mot dig själv, och ta inte allt på så stort allvar och vad är det för vits med alltihop om du ändå inte har kul under tiden” ungefär. Och sen när jag läste det här så blev pay-offen att jag blev generad. Jag tyckte det var lökigt men då kände jag att det här det var ju medelmåttigt skrivet så då måste jag ju ändå vara nöjd.

Ellinor: Så vill du skicka med nåt medelmåttigt? [skratt]

Adam: Var inte så rädd för att vara ungefär lika bra som alla andra! Det kan jag skicka med.

Ellinor: Vad fint. Tack så mycket!

Adam: Tack.

Helena: Tack Adam Svanell och Ellinor Skagegård. Den här podden produceras av Bibliotek Uppsala.